Det är som en déjà vu att läsa Juho Vesas artikel i tidskriften Politiikka 1/2013.

Den handlar om hur samförstånd inom regeringen påverkar publiciteten (negativt). Kärnan i det är föga överraskande: det råder hysch-hysch inom en regering som håller på att nå samförstånd internt, och regeringspartierna undviker offentlig debatt ”i förtid” (det vill säga innan det är för sent). Publiciteten flammar upp när något av partierna är missnöjt eller ser ut att inte nå sina egna mål. Ett färskt exempel är Vänsterförbundet och dividendbeskattningen.

Man får le (om det nu är roligt) igenkännande också åt fenomen som pressmeddelanden med brist på klartext och hög bullshitfaktor. Juho Vesas artikel utgår från ett tidigare case, statens produktivitetsprogram 2002 framåt, och rapporteringen i media om det. Ett av målen i programmet var från början t.ex. att minska på antalet statliga arbetsplatser, vilket i regeringens infoblad 2003 beskrivs med orden: ”De statliga anställdas växande övergång i pension ökar möjligheterna för sådana förnyelser som har även stora personaleffekter.” Slagord som effektivitet och produktivitet odlades också i mellanrubriker om digital service och andra möjligheter. Saken ledde inte till någon desto större publicitet, skriver Vesa, förrän sisådär 2005 då det skrevs in en siffra för personalnedskärningarna, 17 000 manår, i budgetramen. Men också då blev det några smärre notiser och det dröjde ett par dagar innan det öppnade upp sig till större rubriker för Finlands medborgare.

Journalister som intervjuats för artikeln konstaterar att det hade varit lättare om inte den egentliga innebörden var inlindad i fikonspråk – ett fikonspråk som finns i otaliga pressmeddelanden dagligen. En intervjuad representant för ett dåvarande regeringsparti medger att man inte ens försökte sig på att marknadsföra det verkliga beslutet. ”När det gäller tråkiga saker slår man inte på stora trumman”, säger den intervjuade politikern. Dessutom rådde det samförstånd, vilket tydligen innebär att ingen ska ertappas med blod på händerna.

Det uppstod rabalder också efter senaste budgetram, då presskonferensen spurtades igenom på fyrtio minuter och pressmeddelandet lät vänta på sig. Jag satt själv och väntade på det skriftliga materialet till närmare sju på kvällen – och när det kom skummade jag igenom sida efter sida av oanvändbart svammel med stigande frustration. Jag sökte siffror och summor, men hittade blommiga fraser om diverse satsningar och meningar som ”ur samkommunstrukturernas, kommunfinansernas och samhällsstrukturens synvinkel kan man nå en hög påverkningsgrad via kommunstrukturförändringar i stadsområdena.” Wtf? Lyckligtvis ödade jag inte många minuter på pappret utan ägnade de sista timmarna före deadline till att få fram några smulor av information i euro och cent från andra håll.

Det är journalisternas jobb att vada genom floderna av struntprat med sin bullshitdetektor, och det är helt klart berättigat för tidningsläsare, tv-tittare och radiolyssnare att klaga de gånger journalisterna inte lyckas få fram hur allt ligger till i klarspråk. Men det är också oroväckande om det anses helt legitimt på statsrådsnivå att – år efter år, regering efter regering – vänta och se när journalisterna ska lyckas hugga sig genom orddjungeln och nå sanningen.

Att linda in begreppen i pressmeddelanden till medierna är samma sak som att undanhålla sanningen inför sin egen chef. Statsrådet är inte en reklambyrå, utan det är folkets bitch, och folkets bitch ska rapportera.

Exemplen i artikeln visar alltså att det inte är någonting nytt att politiska pressmeddelanden – eller bristen på dem – kan ha som syfte att undvika offentlig debatt. Att politiska partier eller enskilda ministrar inte heller talar offentligt om ett ärende som är under beredning, ifall det inte finns ett direkt egenintresse, är inte heller något nytt. Men arrogansen är påtaglig, och den begränsar sig inte till någon specifik regering eller något specifikt parti.

Till sist … det har uppstått en lång paus i bloggandet under våren, orsaken är olika förtroendeuppdrag som delvis hållit mig borta från svarven. Sorry.

Om ni har en stund över så titta in på Twitter och hashtaggen #bästabeatrice.

Det rör sig om en storm av fortsatta öppna brev om vardagsrasism till Sveriges justitieminister Beatrice Ask, efter att författaren Jonas Hassen Khemiri skrev ett öppet brev i DN där han ber henne byta skinn med honom för att hon ska förstå vad rasism är.

Ask har försvarat polisens rasprofilerade  id-kontroller för att lokalisera papperslösa, och under hashtaggen #bästabeatrice rinner det in historier om vardagsrasism.

Rashid Musa: ”Min första dag på jobbet som journalist i en av större tidningarna i landet så trodde vissa att jag var tidningsutdelaren.”

Elenor Eriksson: ”–Din brytning hörs nästan inte alls,du pratar jättebra svenska. –Jag kom till Sverige när jag var tre månader. –Och du trivs?”

Nabila Abdul Fattah: ”SÄPO frågar mig ”Vad tycker din bror om att du bär västerländska kläder på dig?”

Zakarias: ”Polis stoppar mig & rasprofilerar mig i ca 30 min, han kommer sen på att jag utbildat han för ca 6 mån sen i frågor kring rasism.”

Kianosh Taghian: ”Min gymnasielärare: du måste alltid vara bättre, för du är invandrare! Om en svensk får MVG, ska du ha full poäng på tentan.”

Hawsar Said: ”Bästa Beatrice, Jag har lämnat landet efter att ha bott i SWE i över 20 år. Har otaliga gånger känt mig som andra klassens medborgare, tack!”

Det har skrivits bra blogginlägg som går vidare på frågan om nätdebatt och anonymitet.

Den elaka bloggen, som också kommenterade mitt tidigare inlägg, har alltså kommenterat här och bloggaren Bakpappa spinner vidare här. Läs! Det är underbyggda motargument delvis mot sådant jag skrivit, delvis också sådant jag inte skrivit.

(Finns det fler bloggare som skrivit om det här så lägg gärna in länkar till era inlägg i kommentarsfältet.)

Det finns en anledning till att jag inte föreslagit några specifika åtgärder som skulle förhindra anonymitet. Jag sitter helt enkelt inte inne med några konkreta svar, det gör väl ingen. Jag tror inte på att storebrorsfasoner eller förbud fungerar som automatiska patentlösningar. Jag tror inte heller på några konstgjorda linjedragningar om när det är mer eller mindre befogat med anonymitet, eftersom människor själva känner till sin situation och sina anledningar bäst.

Det jag tror på är att nyfiket följa med sin tid, analysera det, bilda ens något slags teser om vart vi är på väg och checka dessa teser mot vad det är vi vill uppnå.

Här är några saker jag gärna skulle uppnå, men det är bara mina åsikter.

1. Undvika webbsegregering

Det jag själv upptäckt var helt enkelt att min egen inställning så småningom förändrats, att det jag tidigare trott på, till exempel en så bred och fri debatt som möjligt, verkar glida utom räckhåll. Debattrådar som folk av en eller annan anledning inte ens vill läsa blir inte lästa. Kan man då påstå att  det finns en bred, fri debatt där alla ingår, eller sker det i själva verket en klickbildning där var och en väljer var på nätet man vistas och var man inte vill sätta foten? En cybersegregering eller cyberghettoisering, typ? Beror på vad man jämför med. Om man jämför med debattmöjligheterna före webben och de sociala nätverken finns det förstås en bredare diskussion där fler deltar och oftare, men om man jämför med hur det kunde vara är jag helt enkelt inte nöjd.

2. Kommunikation

Tes nummer två handlar kanske om nördigheter som man lägger märke till om man sysslar med kommunikation som yrke, men det gäller sådant som beteende, kommunikativ kunskap, sociala kunskaper och mottagare. Jag tror att en och samma person lyckas sämre eller bättre med sin kommunikation beroende på yttre faktorer. Det finns en skillnad mellan hur väl kommunikationen lyckas om man jämför ett samtal öga mot öga, ett samtal per telefon och ett samtal per e-post, Twitter eller Facebook. Där har samtalet öga mot öga enligt min erfarenhet största potentialen att lyckas (lyckas = det som avsändaren avser och det som mottagaren uppfattar ligger närmast varann).

Webbdebatt bildar i de värsta fallen en kategori där kommunikationen lyckas sämst, både i avsändarändan och mottagarändan. Det här händer oberoende av om folk är anonyma eller inte, men beteendet i avsändarens ända förändras lätt då man sitter vid sin dator och vädrar uppdämd ilska utan att se de människor och liv man talar till, eller ens ha ett namn på dem. Men den här frågan får gärna någon kommunikationsvetare ta över.

3. Civilkurage

Min tredje tes, som mest är en fråga, är i vilken grad vi drar mattan under civilkuraget då vi inte synliggör det faktum att människor har åsikter. Min avsikt är inte att skuldbelägga enskilda anonyma debattörer eller förbjuda dem att finnas.

Men om man inte vill råka illa ut på jobbet, då frågar jag mig om det blir bättre av att invagga nuvarande och potentiella kommande arbetsgivare i tron att det normala är att man inte har offentliga åsikter? Då blir den som vill uttala sig offentligt en avvikelse. Det är alltid svårare att vara en avvikelse. Det kräver då i framtiden (eller redan nu) mycket mer civilkurage av ett fåtal personer än vad det skulle kräva av ett flertal som gemensamt kunde vara med och upprätthålla det normala i rätten att utöva sin yttrandefrihet utan att vara anonym.

Några gånger per år gör jag misstaget att läsa trådar av webbkommentarer till nyhetsartiklar, där den ena anonyma skribenten efter den andra klankar ner på andra folkgrupper eller människor. Även om många inlägg är givande, välformulerade och rentav handlar om artikelns ämne är  en stor del av den anonyma debatten tröttsam läsning. Misantrop blir man av mindre.

Jag är inget officiellt språkrör för mediebolagens, varken Hbl:s eller andras, val att hålla sig med kommentarsfunktioner. Men i yttrandefrihetens namn följer här min högst privata åsikt.

Jag är trött på att yttrandefrihet används som förevändning för att få vara anonym i vartenda triviala debattinlägg. Kampen om yttrandefrihet har säkert tusentals år på nacken, men som mer konkret politisk idé åtminstone omkring 300 år, det vill säga sedan upplysningens 1700-tal.

Många människor har kämpat för att vi ska få rätt att uttrycka våra åsikter offentligt utan att förföljas eller straffas. Eftersom internet inte fanns när upplysningsfilosoferna formulerade sina tankar, eller när Voltaire sade att han är beredd att dö får andras rätt att uttrycka också åsikter han inte delar, kan man anta att yttrandefriheten inte kretsade kring rätten att vara anonym. Verklig yttrandefrihet innebär att man inte ska behöva vara anonym.

Tyvärr verkar det intressera allt färre att använda sin yttrandefrihet. I stället gömmer man sig bakom avatars och signaturer. Otacksamhet är upplysningsfilosofernas lön.

Jag undrar om anonymitetsfenomenet redan lett till en backlash. Under webbdebattens tidevarv, då folk i allt lägre grad ytnyttjat sin rätt att koppla åsikter till sitt namn, tycks till exempel en del företag ha glömt bort det så till den grad att det gick en våg av skräck i Facebooks kölvatten. På vissa håll blev det strikt och strängt vad man fick och inte fick göra på Facebook. Men är inte Facebook, där man figurerar med namn och bild, egentligen en återgång till den yttrandeverklighet vi levt i före internet? Där man säger saker högt med sin egen röst och därmed kräver och infriar sin rätt till det?

Tyvärr kan de senaste tio åren av anonymiserad webbdebatt ha invaggat allt fler i tron att namngivna människor runtomkring oss har slutat hålla sig med åsikter. Det är farligt. Arbetsgivare glömmer att arbetstagarna har dem, grannarna glömmer att grannfolket har dem, och till sist blir det svårt att vara den som bryter häxcirkeln. Man får ju inte tro att man är nån, heller. I värsta fall blir det i längden svårt också för oss journalister att intervjua folk med namn och bild. Det är redan många som skyggar.

Jag misstänker att hävdadet av rätten till anonymitet är en kontamination från ett helt annat sammanhang, nämligen källskyddet. Yttrandefrihetens rötter ligger i att inget ska komma mellan staten och individer, och källskyddet finns på liknande sätt till för för att t.ex. journalister ska få reda på maktens missförhållanden och annan relevant information som bör nå allmänheten utan att källan kommer i kläm. Källskyddet finns alltjämt, om man har något på hjärtat. Det finns också rätten att vara anonym i vissa sammanhang, till exempel på debattsidorna om man skriver om personliga saker som sjukdom, brottsofferskap, familjehändelser eller annat som man av förståeliga skäl inte vill dela med sig med namn.

Skillnaden ligger i relevansen: Anonymitet är viktigt för att garantera att relevant information och relevanta berättelser om medborgares liv och upplevelser når publik.

Att kräva anonymitet bara för berätta att man tycker att den föregående kommentarskribenten är en idiot – det är inte särskilt relevant och inte heller uppbyggande för anonymiteten som rättighet och tillgång inom journalistiken och demokratin. Och det stöder inte alls, anser jag, yttrandefrihetens poäng: att få stå för sina åsikter, ge sig till känna  och ändå vara ifred.

Trafiken har stört snön i hela landet. Livlig trafik strax intill de brantaste backarna har i tätorterna förhindrat både snow racers och andra kälkar. På många håll har grus och vägsalt hindrat framfarten för hundratals sparkstöttingar och fårskinnsfodrade pulkor.

Den tunga plog- och frontlastartrafiken har ställvis fört med sig barnens snöhögar i sin helhet.

Biltrafiken hade under gårdagen hunnit göra den vita snön mockabrun, bajsbrun och memmabrun, innan snöfallet fortsatte under natten.

Med Instagram och Facebook känns det som om dokumenteringen av nutiden skulle bli allt mer diger.

Men blir den det? Jag finner ibland att jag klentroget studerar de allsköns bildmanipulationerna och färgsprakande filtren och undrar om vi är på väg tillbaka till 1700-talets målade porträtt. Ni vet, i hissaböckerna möts man ju av idel rosenkindade ansikten som ser så lika ut att man undrar om målningarna verkligen dokumenterat hur folk såg ut eller bara vad som var dåtidens smak.

Under fotografiets tidevarv har vi unnat oss lyxen att faktiskt få veta hur människor ser ut eller sett ut. Nu känns det som om vi rör oss baklänges. Vad har vi för slags fotodokument om tvåhundra år? Åtminstone har vi fler foton av fler människor i världen – men blir våra ansikten höljda i dunkel av sepia, grymma färg- och exponeringseffekter, sjuttiotalsprippel, tilt shift och fokustrick? Mer smak än dokumentation i så fall, så vi kunde lika bra gå tillbaka till porträttmålning.

Filter i all heder, men gott folk, se till att ni också har originalbilder sparade.