Du betalar din mobiloperatör för nättjänster, men du får inte använda nätet hur du vill. Det är i korthet vad Telia i Sverige anser. Enligt Sveriges Radios Ekot har många mobiloperatörer i Europa surnat på att det går att använda nätbaserade samtalstjänster som Skype och Viber på smarttelefonerna. Deras lösning? Att försöka blockera dem, så att kunden ska behöva ett särskilt abonnemang (säkerligen ett dyrare) för att få ett ospärrat internet.

Så mycket för nätfriheten.

Nu är det inte ens fråga om att sprida något illegalt. Ringer man ett samtal via nätet angår det ingen. Och varför skulle man inte använda nätsamtal? Det vore ju vansinne att betala extra för samtalsminuter och sms då man redan betalar, säg, 10-15 euro i månaden för obegränsad datatrafik.

EU har, sent omsider men vi är tacksamma ändå, åtgärdat de förfärliga roaming-avgifterna som uppstår om man så mycket som sneglar på sin smarttelefon i ett annat land. Det borde vara självklart att man inte kan tillåta teknik som spärrar fullständigt lagliga nättjänster.

”Vi måste kunna ta betalt för tjänster oavsett vad”, säger Charlotte Züger på Telia i Sverige.

Jo, man får absolut ta betalt för egna tjänster. Men man får inte ta betalt för att inte spärra andras.

I så fall får jag också idka min nya affärsidé, att ställa några betonggrisar utanför Stockmann och börja ta betalt för att släppa folk förbi dem. ”Jag måste kunna ta betalt för tjänster oavsett vad”.

Apropå nätfrihet så har vi redan sett exempel på vad som händer då företagen inte begriper vad klockan är slagen. Nätpiratismen hann blomma upp och belägra världen på grund av nöjesbranschens oförmåga att ta steget ut i den digitala världen i tid utan att irritera sina kunder och hitta på trösklar. Människor vill i största allmänhet agera lagligt – som upphovsman ogillar jag både piratism och andra upphovsrättsbrott – men ju mer käppar det sätts i hjulen på ens möjligheter att agera hygglig medborgare desto mer får man banne mig lust att bli kriminell.

Teleoperatörerna verkar dessutom inte ha fattat att de redan nu glider på en räkmacka som heter duga. Allt det innehåll som finns i det digitala molnet är skapat av andra är operatörerna själva. De skor sig redan på oss som producerar innehållet, det som gör att folk över huvud taget vill ha nättjänster. Till dessa kreativa upphovsmän hör också företagen som programmerat Viber och Skype.

Lyssnade förra veckan på utrikesminister Erkki Tuomioja som på ett Attac-seminarium igen kritiserade hur hans egen regering hoppat på Merkozy-tåget. Han har ju tidigare kritiserat finanspaktens tillkomst i sin blogg och inte minst brådskan med allting.

När han nu fick frågan varför han tror att det varit så brådskande, sade han:

”Vi har skapat en krisatmosfär, där det anses att beslut måste fattas omedelbart eller så kommer svärmar av gräshoppor, orkaner och gubbar från yttre rymden att invadera jorden”.

Med samma glimt konstaterade han också att det varit intressant att följa med hur regeringen blivit tvungen att visa sin okunskap öppet, genom att försöka referera toppmötesinnehåll som är oklart in i det sista inför Stora utskottet.

Statsminister Jyrki Katainen blev arg redan efter Tuomiojas blogginlägg för några veckor sedan och sade att man inte ska visa upp en splittrad bild av Finlands linje utomlands.

Allt det här adderar till den lista jag påbörjat som politisk journalist. Jag kallar den Saker jag inte förstått.

Det kan hända att den blir längre, då uppdaterar jag den. Så här ser den ut nu:

Saker jag inte förstått

1) Eniga regeringar. Är det ett självändamål? Jag vill åtminstone veta vad som diskuterats bakom fasaden. Det ruckar inte alls på mitt förtroende att få höra att en minister hade kört en annan linje men sedan av olika skäl blivit nedröstad. Sånt är livet, och processen fungerar ändå fram till att beslutet är fattat. En regering som försöker se enig ut är överskattad, och det är dessutom excess i nödvärn. Ingen blir ändå lurad.

2) Eniga partier och riksdagsgrupper. Se ovan.

3) ”Finlands ansikte utåt.” Vad är det? Kanske Katainen kan svara. Finland har inte ansikten bara i regeringen utan det finns en massa andra fejs också, till exempel de som röstats in i EU-parlamentet. Många av dem gillade inte heller Merkozys finanspakt. Men de räknas kanske inte. Inte heller diskrepansen mellan Olli Rehn, som inte representerar Finland utan kommissionen, och hans partis linje i eurofrågan (vilket Bjarne Nitovuori bloggar om här).

Själv sitter jag inte och vaktar på om andra länder ser ut att ha bara ett ansikte eller många. I länder där det bor miljontals människor kan man anta att det finns många, och sitter de olika ansiktena i samma regering blir jag inte ett dugg förvirrad. Jag kan faktiskt hålla reda på vad flera ansikten säger – simultant!

4) ”Har du ändrat åsikt?” En klassisk så kallad skjutjärnsfråga till politiker. Man gräver fram något som sagts tidigare och jämför det med något som sagts mer nyligen. Det här greppet är okej om det handlar om att få fast någon för lögn eller opportunism, men ibland kan det faktiskt bara vara fråga om att man har ändrat åsikt. Jag har själv ändrat åsikt om en del saker och ser inte felet i det. So what.

5) Lämmelbassängen. Det här kallar jag den där situationen när det står en presshord  i ring runt en minister med sina bandspelare i högsta hugg. Det kanske inte hör till den här listan eftersom jag nog förstår att ministrar sällan hinner tala med var och en för sig, men jag har ofta svårt att hålla mig för skratt i lämmelbassängen. Jag föreställer mig att vi är i en bubbla och så är den riktiga världen utanför. Dessutom får jag alltid en tvångstanke om vad som skulle hända om man faktiskt fick ut någonting av ministern som hon inte alls hade planerat säga. Att hon skulle bryta ihop och bara ”åh, hjälp, nä nu när ni frågar det, så…”.

Jag lyssnade intresserat på Claes Anderssons resonemang om aggressioner i Min morgon igår (i det här klippet från kvällsversionen är det helt i början).

Jag fastnade på mycket annat också, men framförallt på detta:

”Aggressioner innebär inte alltid att man angriper andra människor, utan det kan vara ett fruktansvärt hat och en ilska som man riktar mot sig själv”, säger Andersson, och påpekar att det självdestruktiva också  är ett sätt att kontrollera sin omgivning: att förminska sig själv, att tvinga andra gå på tå kring en, att tvinga andra anpassa sig efter ens behov för att inte utlösa martyrskapet.

De självåtvända aggressionen kan se ut som depression, alkoholism, eller flickor som skär hack i huden med kniv, funderar Andersson.

Hur bekant låter inte det här? Hur många har inte sett den typen av barn som redan i unga år provar hur långt de kan kontrollera omgivningen med självkritik? Jag minns åtminstone tiden då många uttryckte sig ungefär så här: ”Usch vad ful teckning jag har ritat”. ”Jag ser hemsk ut”. Den vanliga påföljden är att alla runtomkring står på händer för att övertyga om motsatsen – och den självdestruktiva kontrollstrategin har lyckats, beteendet har belönats.

Kan vi vara överens om att vi slutar belöna barn då de säger så här?

Att vi i stället blir arga, men sansade, och säger till dem sluta. För att det är förbjudet att vara nedlåtande mot sig själv, och för att passiv aggressivitet ska göra en lika arg som allt annat aggressivt beteende. För att vi inte behöver fler människor som beter sig på det här sättet i vuxen ålder, samhället är redan fullt av dem.

Vem är valet till för – för kandidaterna, partierna eller väljarna? Det börjar man undra då taktikröstande och opinionsmätningar igen är i skottgluggen.

Kritikerna tänker sig att det finns en enda ”hjärtekandidat” som var och en kan tänka sig att rösta på. Lite som när man tror att det finns ”en enda rätta”. Så är det ju inte. Åtta presidentvalskandidater överlappar delvis varandra. Och som väljare vill man påverka så att man uppnår bästa möjliga scenario under de omständigheter som råder.

Tänk er detta: Man står och väger mellan två eller flera tänkbara kandidater. Opinionsmätningar är förbjudna. Så man väljer en. Under valkvällen framkommer det att en annan tänkbar kandidat har varit närmare att går till andra omgången. Inga opinionsmätningar – inget taktikröstande. Har detta tjänat den här väljaren? Nej, väljaren är säkert frustrerad. Men flera partier och kandidater hade kanske varit nöjda.

Jag läste med stort intresse Claus Stolpes kolumn här. Eftersom opinionsmätningar trots allt är besvärliga ( jag är inte okritisk till dem heller och irriterar mig speciellt över att helt olika genomförda opinionsmätningar jämförs med varandra) skulle deras betydelse krympa om man fick ge andrahandsalternativ. Har inte ännu bestämt mig om jag ska tycka att den här lösningen är saliggörande, men den är definitivt intressant. Och jag frågar mig om de som klagar glömt bort vem som är huvudperson i valet. Det är väljarna, och all diskussion borde sträva efter att väljarna ska få rösta hur de vill och uppnå ett önskat resultat, inte efter att glädja kandidaterna.

Jag är ingen vän av nyårspjäser. Fyrverkerier är vackra, jo, men bara riktiga fyrverkerier, de som är sällsynta och  planerade av proffs. Det som fräser, ryker och pyser upp i luften på nyårsafton är mer ett ledsamt antiklimax och ett slöseri med pengar, fingrar och fungerande ögon.

I år har försäljningen av fyrverkeripjäser fått ännu mer absurda drag. På grund av tobakslagen har affärerna och kioskerna byggt upp heltäckande skåp med skymmande dörrar så att ingen ska få syn på tobaksprodukterna. Det är väl ok, men samtidigt ställs det fram en massa krut och raketer i översvämmande bås vid mataffärernas ingångar , så man knappt lyckas tränga sig förbi dem.

Jag är ingen vän av förbud heller. Men att tvingas springa på raketer överallt stör mig sjufalt mer än att det står tobak på en hylla bakom kassan.

I dagarna publiceras säkert svenska Språkrådets lista över nyord 2011, men i väntan på dem har jag påbörjat min lista över ord från nyhetsbevakningen som kan tänkas definiera året som gått. Fyll på, fyll på!

Arabvåren och den tunisiska jasminrevolutionen – behöver knappast förklaras. Går till historieböckerna som de är.

Miljöfisk – ordet ”skräpfisk” är fortfarande mest använt hos oss för de mörtfiskar som fått ett uppsving i år. Braxen och annan fisk som tidigare ansetts som skräp serveras numera på restauranger. I Sverige börjar ordet miljöfisk breda ut sig för att markera att reduktionsfisket av bl.a. mörtfisk är en miljögärning som stimulerar Östersjön och det övriga fiskbeståndet.

Tigermamma – lanserades av författaren Amy Chua som beskrev sitt stränga, kravfyllda mödraskap. Ännu ett föräldraord att lägga till listan alltså, där curlingförälder redan är gammalt och dessutom ord som flipperförälder också dykt upp. En flipperförälder sopar inte marken framför sina barn som curlingföräldrar, utan kastar ut dem i livet men tar emot dem om de studsar tillbaka, för att sedan kasta ut dem på nytt.

Stödpaket – ett äldre ord som numera kryllar i nyhetstexterna. Det är fråga om lån till krisländerna i eurozonen.

Nyttosvenska, gratissvenska, bonussvenska, glädjesvenska – många är de ord som tävlat om att konkurrera ut tvångssvenskan.

”Jytky” – ja, det här är finska, men jag kan inte förbise det. Det är ett av de ord som finländare kommer att minnas av året som gått oberoende av modersmål. Hur översätter man det bäst? Det är alltså fråga om en smäll, ett brak, en brakseger, men det är Timo Soinis originalord som blivit känt efter riksdagsvalet i våras.

Zorromål – ”Ilmaveivi”. Ännu ett finskt ord där översättningarna tävlar om samma gunst. Bröderna Granlund har gjort den här tekniken känd i ishockey, ett mål där pucken lyfts upp på klubbladet innan det slungas in i mål.  På svenska är zorromål mest använt. På engelska har airhook goal och lacrosse goal använts, där det senare anspelar på den nordamerikanska sportgren där man använder håvliknande klubbor för att förflytta bollen. Jag kastade ut frågan på twitter häromdagen: Vad vill vi kalla en ”ilmaveivi”? Yle:s sportredaktör Antti Koivukangas föreslog ”viftbalja” och ”slungkasse”, Hbl:s Filip Saxén föreslog rätt och slätt Granlundmål, vilket fungerar bra i inhemska sammanhang. Mina tankar gick i riktning ”frisbee”, ”brödspade”, eller ”kasta smörgås”. Vad tycker ni? Vi kommer  garanterat att behöva alla de bästa orden för detta inför hemma-VM 2012, då vihoppas på många zorromål!

Homodans – det här blev visserligen ett engångsord men dock. Facebookaktivisterna, eller ”klicktivisterna” gjorde det känt inför självständighetsdagen då tusentals finländare ville protestera mot den sannfinländska riksdagsmannen Pentti Oinonen som tackade nej till självständighetsbalen för att han inte ansåg det lämpligt att homosexuella dansade där. Motattacken blev detta upprop till ”homodans” på självständighetsdagen.

Sexpack och sextett – det första är ordet för den koalitionsregering mellan sex partiet som föddes strax före midsommar. Det andra är ordet för den inofficiella grupp av partiordföranden för de sex regeringspartierna.

Sexpack förekommer också i en annan betydelse  på EU-nivå. Då avses det handlingsprogram på sex punkter som föreslås bli ett ekonomisk regelverk inom EU.

Bluffläkare – nyhetsmedierna har trappat upp jakten på bluffläkare och andra personer med förledet bluff-. Yrkesutövare som utger sig för att vara kompetenta men har fuskat till sig examenspapper eller förfalskat sin cv.

Långsam kassa – eller ”hidaskassa”, som på finska togs upp som månadens ord tidigare i år hos Forskningscentralen för de inhemska språken. Orsaken var snabbköp som infört en särskild kassa för dem som vill handla långsamt utan att stressas av den växande kön bakom.

Hatretorik – omdebatterat både som ord och till innehåll. Ett ord som behövs för att beskriva något – även om alla inte är överens om vad – men som också är så starkt och diffust att det används som slagträ av alla parter i nätdebatten.

Pop up. Fenomenet med tillfälliga kaféer, restauranger och affärer har kommit för att stanna. I Helsingfors har vi under det gångna året fått uppleva otaliga pop up-restauranger.

Slampmarsch. eng. Slut walk, fi. lutkamarssi. Ett internationellt evenemang som också arrangerats i Finland, i form av en protest mot att utmanande klädsel lyfts fram i samband med övergrepp och våldtäkter.

PS: I Norge har rundradiobolaget NRK listat tio nyord från nyhetsåret, varav flera har koppling till terrordåden den 22 juli, bland annat enkeltmannsterrorisme, enmansterrorism.