Kom kom till mitt iscensatta liv
Publicerad: 17/10 10:00En del har kanske hunnit läsa Peppe Öhmans bok Livet & Barnet eller åtminstone Eva Kuhlefeldts intressanta recension. Det var det sista stycket i recensionen som började snurra i mitt huvud:
”Öhman tar inte upp frågan om vad livet på blogg och i bok innebär vad gäller konstruktionen av det egna jaget.
En diskussion om autenticitet och själviscensättning hade varit intressant att ta del av.”
Nu handlar det här inlägget inte om boken (som jag för övrigt nog uppfattade som ärlig), utan om mitt eget svar på det där stycket, om personlighet och iscensättning av människoliv online i allmänhet.
De som aktivt läser bloggar har säkert snubblat över många funderingar kring konstruktionen av jaget. Konstruktion är det ju, och jag tror att bloggare i allmänhet inte försöker låtsas om något annat. Men det tycks finnas en förväntan på bloggare som är utöver förväntan på andra människors tendens att konstruera sig själva. Alltså läsare som tänker ”hej, du bloggar ju, så varför skriver du inte allt, fejkare?” Bloggvärlden ger kanske sken av att människor fungerar annorlunda än förr. Sociala nätverk kritiseras för att inte vara speciellt ärliga. Men vad har vi förväntat oss? Ärlighet är inte detsamma som att berätta allt. Ett sådant krav skulle tömma världen på ärlighet. Ärlighet innebär väl främst att man inte ljugit. På en autenticitets-skala ligger enbart ärlighet alltså inte speciellt högt, och är inte detsamma som den autenticitet Kuhlefeldt nämner.
Men autenticitet kan inte heller betyda att inget är iscensatt. Människor har sysslat med att iscensätta sig själva också före bloggarnas tidevarv i ungefär samma grad. En autentisk dokumentation av människor innehåller alltså också människornas iscensättning av sig själva i olika sammanhang.
Ibland, på fredagseftermiddagar, varvas statusuppdateringarna i min Facebook-feed med frustrerade röster som protesterar mot ”fredagsmys”. Fredagsmys är Facebookmotsvarigheten till att snabbt och effektivt signalera åt sina bekanta samma innebörd som svaret på frågan ”hur mår du?”. Det är fråga om samma grad av ärlighet som ”bra, tack, själv då”. Jag tycker det är helt okej! Skillnaden är att förväntningarna på både ärlighet och autenticitet blivit blottlagda på Facebook och i bloggvärlden. Det har uppstått en våg av besvikelse. När man är mysig online ser det iscensatt ut. När man svarar ”bra, tack” i verkligheten accepteras det. Och varför inte, vi har ju vant oss vid vilken grad av ärlighet som gäller i olika sammanhang. Man behöver inte reparera det som inte är trasigt.
Vänner av romaner, som jag, anser ofta att den allra största autenticiteten uppnås i romanform. Med romanfigurer kan man både acceptera deras mänskliga iscensättningar och röja dem, samtidigt.
Personligen hoppas jag att det ska förbli så. Jag vill naturligtvis fortsätta läsa självbiografiska böcker, bloggar och texter och utgå från att de är ärliga och dokumenterande, fast inte nödvändigtvis uttömmande.
Men jag vill också att romanerna och pjäserna ska fortsätta vara de mest autentiska verken – de som befriar oss alla från att vara uttömmande, så vi slipper vända oss ut och in om hela vårt mående för kreti och pleti när vi möts i hissen. Vad säger ni?
Fotnot: Både Peppe Öhman och jag kommer att prata vidare om bloggar i Hbl-hörnan på bokmässan söndagen den 30 oktober kl. 13.30. Kom kom.
12 kommentarer
RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.
Den mening som du diskuterar reagerade jag också på men stannade inte kvar vid den:) Kanske självkonstrueringsfrågan anmäler sig om man har vissa förväntnigar på bloggar: Tex – de som uppger sig blogga om sitt liv eller om något annat lovar på sätt och vis något; säger man sig skriva om sig själv, sitt liv och egentligen på heltid sysslar med att visa hur fint ens liv är – då kanske ett annat begrepp kommer in: sanning. Dvs – man kanske inte tror på mänskan/bloggen trots att man inte anser den ljuga. (om man postar bilder på allt det fina man köpt så anser man kanske inte att bloggaren ljuger om att han har alla de där sakerna, men man ser inte sanning i självbeskrivning utan just en konstruktion, en vilja till perfekt yta etc). Att vilja att Peppe Öhman skulle diskutera det handlar säkert om att hon med perspektiv på bloggarna kanske kunde säga något intressant om det här. Hon själv är ju, vad jag kan förstå (har inte läst boken ännu) väldigt tydlig med vad hon skriver, hur hon skriver och frågan om konstruktion kommer inte in där speciellt mycket vad jag kan förstå. men – det finns andra bloggar där frågan nog låter sig ställas. Men det viktiga är väl att försöka förstå från vilket håll olika skribenter skriver, vad slags blogg det är frågan om. Problemet då man talar ”blogg” är att så många grejer buntas samman – som om det skulle vara ett enhetligt fenomen till innehållet. Det gemensamma är formen, men det verkar leda till mycket missförstånd ibland, sådär allmänt taget.
Bra sagt! Och om man tänker vidare – går det ens att någonsin vara helt totalt uttömmande ärlig? Varje gång man skriver en text blir det någon form av iscensättning, något fokus.
På samma sätt som man kammar håret och duschar före man går ut visar man upp en lite mer korrigerad sida av sig själv på bloggen. Få utger sig för att skriva en exakt dokumentation av sitt liv och vem skulle ens orka läsa nåt sånt.
Jag tror att Basse slår huvudet på spiken då han säger att folk för lätt vill trycka in alla bloggar i en bestämd nisch då bloggen egentligen är ett sätt att kommunicera.
En anna fråga är kommersiella bloggar med mer elle mindre smygreklam. Men det hör kanske inte till en här diskussionen.
Idén om konstruktionen av jaget är inte den mest logiska då konstruktionen förutsätter någon som konstruear och såvida medvetenheten är involverad är just konstruktören jaget och subjektet, inte objektet. Konstruktionen av jaget omfattar sällan detta bekymmer som vittnar om ett diffust förhållande mellan just subjekt och objekt. Objektrelationteorin menar att tidiga anknytningsproblem ligger bakom förvirrningen som bland annat kan leda till att egna beskrivningar av omvärlden kan förväxlas med den. I värsta fall är jaget ett objekt till sig självt. Men vem har konstruerat konstruktören? Är inte jaget något mer seriöst än det man hittar på på en blogg?
Sebastian och Peppe: ni har rätt – där gjorde jag mig själv skyldig till att bunta ihop bloggar på ett sätt man inte borde göra. De är inte en bunt utan varierar kraftigt, också hur de presenteras och vad bloggarna utlovar och vill
Fager dam – nej just det, det blir skärvor, glimtar, bitar.
Ove – ja, man kan säga att jaget är mer seriöst, eller åtminstone något annat. Men en blogg, eller en bloggare, kan ju vara seriös i sin egenskap. Bloggar är inte nödvändigtvis oseriösa fast de är förenklande.
till ove: jag tror inte det är omöjligt att tänka sig en framtid, då bloggens ”jag” för vissa mänskor är en mer stabil, kontinuerlig entitet, än det verkliga, splittrade jaget, som lever ute i den verkliga verkligheten. att bloggens jag är nåt man återkommer till, som en sorts skriven ryggrad, som påminner en om var man hade tänkt att man är.
det här är förstås inget ideal, men snarare än risk. i en postmodernistisk identitetsnihilism.
Till den elaka bloggaren: Finns inte mycket att tillägga. Rätt har du. Utvecklingen verkar vara precis den du beskriver.
Sedan undrar jag också hur vanligt det är att ens verklighet konstrueras som en följd av att man har en blogg. Exempelvis vill jag minns nån bloggare som skrev att den köpt sushi för att det ser bra ut på foto i bloggen och inte för att den verkligen ville äta det.
Tror inte alls att det är långsökt att tänka att ens jag konstrueras på grund av ens blogg och inte att jaget konstruerars efter ens blogg.
intressant notering, gröhn, det är lite som nåt jag fundera på peppes blogg om, dvs. det ”falska grupptryck” som bloggosfären kan skapa. när en massa mänskor väljer att lyfta fram den mest bloggsexiga delen av sitt liv (den där enda portionen sushi man köper blir avbildad men inte de 364 dagarna man äter vanlig köttfärssås) och folk inte känner varandra i riktiga livet, så alla tror om de andra att man är den enda som inte på riktigt gillar och äter sushi regelbundet.
den viktiga frågan är: hur och vem definierar vad som är bloggsexigt, och skapar ramarna för det grupptryck som glansbildsbloggare uppehåller mot varandra?
(själv sku jag svara: framgångsrika marknadsförare)
Tycker inte det är något nytt med att folk konstruerar sina liv eller gör saker för att verka coolare. Förlåt men så har väl det sociala spelet alltid funkat?
Tycker tvärtom att bloggare ofta avslöjar mycket mer om sig själv i sina bloggar än vad de skulle göra i s.a.s. normalt umgänge.
Även om man är medveten om att man bara delar med sig en del av sig själv och sitt liv i bloggen, så kan det ju ändå vara intressant att reflektera över vilka delar av sig själv man väljer att porträttera och varför, eller? Bloggen är ju en relativt ny konstform och jag tycker själv att det skulle vara en spännande diskurs; vad väljer jag att visa, vad döljer jag (på ett lite mer djuplodat plan än personlig/privat-spåret)och varför? Men sen studerar jag också till psykolog och tycker sådana insikter om självet är sjukt självutvecklande! :)
Nu menar inte jag att alla insikter ska dokumenteras i bloggen, min tanke härledde snarare till citatet du nämnde som jag tolkade som en önskan att se någon dylik reflektion i boken.
PS. Jag gillar din blogg!
Ove Stenmarks inlägg liknar grubblerier de flesta av oss sysslade med i tonåren. Kanske man kunde höja nivån en aning och fundera t.ex. lite på vad som händer med oss då/om vi läser bloggar. Hur skiljer sig den läsupplevelsen från andra?