Jag följde häromveckan med några av Paavo Väyrynens kampanjtillställningar för följande kandidatporträtt. Jag ska inte orda om det mer, ni får läsa sen, men jag blev uppiggad av följande skeende på ett kampanjmöte i Lojo.

En man sträcker upp handen.

– Alltså vår statsskuld. Vem är det Finland har lånat pengar av? Onks mitään hajuu?

Dam fyller i:

– Om alla länder är skyldiga andra pengar, kan inte skulderna bara ta ut varann? Kan de inte nollas?

Det finns naturligtvis svar på frågorna, men det är inte poängen. (Statsobligationer finns lite överallt. Inte bara hos utländska investerare utan också hos finländare. Och skuldsanering – ja det vet vi ju svaret på när det gäller Grekland. Skulderna tar inte ut varandra eftersom det finns ett mångfald av investerare. Men visst har tanken funnits på att en gång för alla glömma skulder – ni minns Jubilee 2000, kyrkans jubelår som kampanjerade för de fattigaste, överskuldsatta ländernas chans att börja om. Men då var det inte fråga om överkonsumerande västländer med ohållbar livsstil och budget. Det är en lite annan sak.)

Men svaren är alltså inte poängen. Poängen är att frågorna ställs.

Det har dröjt fram till 2011, men nu räcker det inte längre att bjuda på kaffekopp och dopp, politiker. Nej, folk vill ha stor tallrik makroekonomi, i transparent sky, och utan fikonspråk på kanten. Onks mitään hajuu? Jo eller nej?

Väyrynen klarade frågorna hyfsat, även om han och damen med avskrivningarna talade förbi varandra något.

I alla fall. Det är när folk ställer frågor som de här som jag återfår min tro på mänskligheten. Världens pengar har inte vuxit på träd, och det går inte att låtsas som det längre.