Valdebatt vs reality-tv

Publicerad: 16/12 14:36

Efter MTV3:s valdebatt häromkvällen sammanfattade jag mina känslor på Twitter: Presidentval – är det ett politisk lättviktarval som, i likhet med reality-tv, ger några av de utröstade personligheterna massiv PR medan vinnaren egentligen står med svartepetter på hand?

Som typ, ett bindande skivkontrakt eller förlorat privatliv för några år framöver?

Det känns som om åtminstone de två partiledarna, Soini och Arhinmäki, har en del att förlora på seger men mycket att vinna på att delta i själva kampanjen. Biaudet och Essayah är också att betrakta som mitt i karriären. De kan ha annat för sig om de vill. Haavisto är riksdagsman med ett starkt namn om sig och skulle visserligen vinna på en bra valutgång men samtidigt inte heller förlora så mycket på en sämre. Lipponen förlorar inte så mycket på att binda sig vid ett jobb som pågår fram tills han är 76. Väyrynen har som känt länge suktat efter den ultimata titeln men åldersmässigt skulle också han vara 71 i slutet av följande presidentperiod. Den som har allra mest att förlora på att inte vinna är Sauli Niinistö.

* * *

Det finns några drag i reality-tv som har börjat gå igen i vårt presidentval. Folk poängsätter framträdanden, kandidaterna ska göra kniviga uppgifter som att fylla i kalendrar eller hosta upp serveringsidéer för slottsbalen, tv-nyheterna följer upp med öråd bestående av munviga statsvetare, och tittarna twittrar lustigheter framför tv:n (ja, jag också). Sex röstas ut i januari medan två, troligtvis, är still in the running to be Finlands next president, fram till finalsändningen 5 februari.

Vill man se det positivt är det ett tecken på att personvalet numera är en lättviktare i relation till riksdags- och kommunalval. Men vill man bli mörkrädd ska man komma ihåg att vi fortfarande väljer en person som tillsammans med regeringen ska leda utrikespolitiken. Vill man då att alla kandidater ska vara med i Nyhetsläckan? Valdebatten på Yle på torsdagskvällen gav aningen längre svar och mer kött på benen än MTV3:s dito och hade fördelen att få vapenhandeln till Saudiarabien som hett ämne att ta upp. Men det känns läskigt att veta att de som planerar valdebatter på tv egentligen skulle kunna hitta på vad som helst: ber de alla åtta dignitärer hoppa med en ärtpåse på huvudet så gör de det, för ingen av kandidaterna vill vara den enda som inte är med på de direktsända tävlingarna.

Inga massmedier kan två sina händer. Vi har alla, tidningar som etermedier, snickrat ihop dessa ja-, nej- och tja-frågor, grubblat över hur vi ska få fram något roligt, personligt, snitsigt. Favoritfärg är kanske det enda som inte frågats (eller det kanske har det redan.)

Frågar man varför på en redaktion får man troligen till svar att det finns en beställning på att veta hurdana kandidaterna är som personer. Finns det?

3 kommentarer

  1. Kommentar #1 - Christoffer Gröhn: 17/12 15:23

    Eftersom alla kandidater i ett presidentval är så garvade politiker kan man få mer ut av att till exempel låta dem fylla i sina kalendrar och vara mer kreativ i frågeställningarna än att enbart harva på om Nato och eurokrisen.

    Jag gillade Min Morgons koncept där kandidaterna fick vara programledare eftersom det gav en mer spontant bild av dem då de inte kunde förbereda sig in i minsta detalj på vad de skulle utsättas i för.
    För ett längre resonemang kring det här i min blogg: http://val2011.ratata.fi/post/325130/

    Givetvis menar jag inte att de ska hoppa omkring med ärtpåsar på huvudet. Däremot är jag positiv till att programledarna testar lite nya grepp i valdebatterna.


  2. Kommentar #2 - Sylvia: 17/12 17:13

    Christoffer: ja, alla uppgifter är inte irrelevanta. Min morgon fyller en viss funktion, eftersom man ur presidentkandidaternas agerande som programvärdar kan utläsa deras agerande som värdar vid olika tillställningar och bland gäster, vilket är en del av presidentens arbete.

    Man kan utläsa min koppling tull reality-tv på flera sätt: Som något enbart negativt (om man enbart ogillar reality-tv) eller som något mer positivt (om man anser att reality-tv utvecklat vårt sätt att göra tv och ger journalistiken ett mer mångsidigt format). Jag ställer mig nånstans däremellan.


  3. Kommentar #3 - den elaka bloggaren: 19/12 17:01

    timo soini har i sin självbiografi (!) skrivit om hur viktigt det är för ett litet (nu är ju inte persuna ett litet parti längre, men ändå) parti att ställa upp i presidentvalet, bara för publiciteten. (! – tecknet var för att jag har läst den, den var helt intressant, köpte den på en r-kiosk)


RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

Zeitgeist

RSSZeitgeist

Sylvia Bjon bloggar om samhällstrender

  • Om bloggaren

    Sylvia Bjon (f. 1976) har varit reporter sedan 1997, producent för månadsbilagan Volt och ledarskribent på Hbl. För att kunna betrakta samtiden får man inte förakta någonting, framför allt inte det populära. Då är man inte lärd. Lärd är inte Sylvia heller men poletten kan trilla då och då. Sylvia är modig och feg, asocialt social, en nörd som gillar punk och fotboll, en blind betraktare. Mer individ än kön, mer människa än ålder, mer förälder än mamma, mer intresserad än intressant. Och saknar den föraktfulla genen.
  •  

    december 2011
    m ti o to f l s
    « Nov   Jan »
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    262728293031  
  • Etiketter

  • Kategorier