Vem är valet till för – för kandidaterna, partierna eller väljarna? Det börjar man undra då taktikröstande och opinionsmätningar igen är i skottgluggen.

Kritikerna tänker sig att det finns en enda ”hjärtekandidat” som var och en kan tänka sig att rösta på. Lite som när man tror att det finns ”en enda rätta”. Så är det ju inte. Åtta presidentvalskandidater överlappar delvis varandra. Och som väljare vill man påverka så att man uppnår bästa möjliga scenario under de omständigheter som råder.

Tänk er detta: Man står och väger mellan två eller flera tänkbara kandidater. Opinionsmätningar är förbjudna. Så man väljer en. Under valkvällen framkommer det att en annan tänkbar kandidat har varit närmare att går till andra omgången. Inga opinionsmätningar – inget taktikröstande. Har detta tjänat den här väljaren? Nej, väljaren är säkert frustrerad. Men flera partier och kandidater hade kanske varit nöjda.

Jag läste med stort intresse Claus Stolpes kolumn här. Eftersom opinionsmätningar trots allt är besvärliga ( jag är inte okritisk till dem heller och irriterar mig speciellt över att helt olika genomförda opinionsmätningar jämförs med varandra) skulle deras betydelse krympa om man fick ge andrahandsalternativ. Har inte ännu bestämt mig om jag ska tycka att den här lösningen är saliggörande, men den är definitivt intressant. Och jag frågar mig om de som klagar glömt bort vem som är huvudperson i valet. Det är väljarna, och all diskussion borde sträva efter att väljarna ska få rösta hur de vill och uppnå ett önskat resultat, inte efter att glädja kandidaterna.