Lyssnade förra veckan på utrikesminister Erkki Tuomioja som på ett Attac-seminarium igen kritiserade hur hans egen regering hoppat på Merkozy-tåget. Han har ju tidigare kritiserat finanspaktens tillkomst i sin blogg och inte minst brådskan med allting.

När han nu fick frågan varför han tror att det varit så brådskande, sade han:

”Vi har skapat en krisatmosfär, där det anses att beslut måste fattas omedelbart eller så kommer svärmar av gräshoppor, orkaner och gubbar från yttre rymden att invadera jorden”.

Med samma glimt konstaterade han också att det varit intressant att följa med hur regeringen blivit tvungen att visa sin okunskap öppet, genom att försöka referera toppmötesinnehåll som är oklart in i det sista inför Stora utskottet.

Statsminister Jyrki Katainen blev arg redan efter Tuomiojas blogginlägg för några veckor sedan och sade att man inte ska visa upp en splittrad bild av Finlands linje utomlands.

Allt det här adderar till den lista jag påbörjat som politisk journalist. Jag kallar den Saker jag inte förstått.

Det kan hända att den blir längre, då uppdaterar jag den. Så här ser den ut nu:

Saker jag inte förstått

1) Eniga regeringar. Är det ett självändamål? Jag vill åtminstone veta vad som diskuterats bakom fasaden. Det ruckar inte alls på mitt förtroende att få höra att en minister hade kört en annan linje men sedan av olika skäl blivit nedröstad. Sånt är livet, och processen fungerar ändå fram till att beslutet är fattat. En regering som försöker se enig ut är överskattad, och det är dessutom excess i nödvärn. Ingen blir ändå lurad.

2) Eniga partier och riksdagsgrupper. Se ovan.

3) ”Finlands ansikte utåt.” Vad är det? Kanske Katainen kan svara. Finland har inte ansikten bara i regeringen utan det finns en massa andra fejs också, till exempel de som röstats in i EU-parlamentet. Många av dem gillade inte heller Merkozys finanspakt. Men de räknas kanske inte. Inte heller diskrepansen mellan Olli Rehn, som inte representerar Finland utan kommissionen, och hans partis linje i eurofrågan (vilket Bjarne Nitovuori bloggar om här).

Själv sitter jag inte och vaktar på om andra länder ser ut att ha bara ett ansikte eller många. I länder där det bor miljontals människor kan man anta att det finns många, och sitter de olika ansiktena i samma regering blir jag inte ett dugg förvirrad. Jag kan faktiskt hålla reda på vad flera ansikten säger – simultant!

4) ”Har du ändrat åsikt?” En klassisk så kallad skjutjärnsfråga till politiker. Man gräver fram något som sagts tidigare och jämför det med något som sagts mer nyligen. Det här greppet är okej om det handlar om att få fast någon för lögn eller opportunism, men ibland kan det faktiskt bara vara fråga om att man har ändrat åsikt. Jag har själv ändrat åsikt om en del saker och ser inte felet i det. So what.

5) Lämmelbassängen. Det här kallar jag den där situationen när det står en presshord  i ring runt en minister med sina bandspelare i högsta hugg. Det kanske inte hör till den här listan eftersom jag nog förstår att ministrar sällan hinner tala med var och en för sig, men jag har ofta svårt att hålla mig för skratt i lämmelbassängen. Jag föreställer mig att vi är i en bubbla och så är den riktiga världen utanför. Dessutom får jag alltid en tvångstanke om vad som skulle hända om man faktiskt fick ut någonting av ministern som hon inte alls hade planerat säga. Att hon skulle bryta ihop och bara ”åh, hjälp, nä nu när ni frågar det, så…”.