Myten om år noll
Publicerad: 24/07 10:03Med tanke på vilka reaktioner det blev då jag problematiserade ordet mångkulturalism, framförallt hur det används som slagträ av dem som vänder sig mot invandring, var det intressant att läsa Björn Månsson idag.
Tankegångarna är de samma som jag ville få fram, men här Månsson ännu tydligare och mer systematiskt monterat ner missuppfattningen att Finland är en monokultur.
Både på och mellan raderna finns här också historiska tillbakablickar som påminner mig om ännu en sak som irriterar mig med främlingsfientliga populister: Uppfattningen om att vi nu skulle leva i något slags ”år noll”, där all migration hittills glömts bort. De som uppfattar sig leva i ”år noll” tror att de gränser, nationaliteter, språkområden och migrationsrörelser som nu är gällande är helt historielösa, och att de kan konserveras för att sedan användas som slagträ mot allt som framtiden för med sig.
Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Går man tillräckligt långt tillbaka är vi väl alla afrikaner.
Apropå vilka dagsländor vi har att göra med då vi talar om stater, kulturer eller nationaliteter: I höstas utkom bland annat Norman Davies bok Vanished Kingdoms: A history of half-forgotten Europe, en bok jag inte ännu hunnit sätta tänderna i men som illustrerar hur komiskt det hade varit om människorna i det forna Gallien (senare kungadömet Kastilien-León), kungariket Navarra (senare Aragonien i dagens Spanien) eller Rutenien (riket i dagens Ukraina som bara existerade en dag) skulle ha ansett att de lever i år noll och i den enda sanna staten.
3 kommentarer
RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.
Det är nog sannfinnländarnas framgång som skrämt partierna till vänster samt centerpartiet. De som
rekryterar väljare bland äldre lågutbildade.Sos.dem är tyst,Arhinmäki betydligt mer rakryggad Men åsikterna främlingsfientligheten bland folket fanns där före Soini.
Tänk så många år vi sett ned på amerikanerna och deras rednecks. Gå till TB:s gubbdagis i Jakobstad så hör man sånt från de finskspråkiga med rötter i sjöbygden som får Halla-Aho att framstå som en ängel.
Jag reagerar numera starkt negativt på ordet mångkulturalism, trots att vi i min lilla familj har tre olika nationaliteter och bor i ett fjärde land.
Varför? Jo, för att man(också du?) med denna mångkulturalism verkar mena att den som kommit utifrån har rätt till särrättigheter pga den egna kultur/religion. Varför?
Det borde vara tvärtom, jag som individ skall försöka anpassa mig till det samhälle jag kommer till och inte kräva/få särbehandling på grund av min ursprungskultur/religion.
Jag har i många år följt med utvecklingen i Frankrike, och kan bara säga att vad jag sett och lärt mig inte är glädjande. Likaledes tycker jag Sveriges utveckling är oroande. Varför?
Jag väljer att hänvisa till Ingrid Carlqvists tal från yttrandefrihetsmötet i Bryssel som hölls 9e juli:
I sitt tal berättar Carlqvist att i detta nya Sverige ökar de rapporterade våldtäkterna så att de nu är fler än i något annat EU-land, i topp i hela världen faktiskt. Annan nedslående statistik är att Sverige år 1990 hade tre utanförskapsområden, dvs områden där i huvudsak immigranter bor. Människorna i dessa områden lever på socialhjälp, de arbetar inte och deras barn klarar inte av skolan. År 2002 hade vi hela 102 utanförskapsområden med sådana problem. År 2006 var siffran uppe i 156 utanförskapsområden. Därefter har myndigheterna upphört med att räkna. ( http://www.youtube.com/watch?v=69bE-7APERA )
I Frankrike tex bränns bilar upp – i tiotusental/år, men någon exakt statistik finns heller inte längre, ty även i Frankrike har myndigheterna slutat räkna. Det blev för obekvämt. Hellre sopas problemet under mattan.
Utvecklingen i de franska och svenska skolorna förskräcker likaså – resultatmässigt och trygghetsmässigt. Jag har läst många av dessa länders skolrapporter noga ( mycket finns på nätet numera). Enorma problem, pga språksvårigheter, kulturella skillnader och bristen på respekt för lärare/ det omgivande samhället i stort.
Vart vill jag komma. Jo, invandring och invandrare är en tillgång – ibland. Men för att invandringen skall vara en tillgång för landet bör det mottagande landets behov (av arbetskraft )komma först – inte individens som ‘knackar på landets dörr’.
Humanitär invandring bör också idkas – så länge det mottagande landet har råd att ta hand om såväl sina medborgare liksom de i behov av humanitär hjälp.
I varken Frankrike eller Sverige har man lyckats med detta – många invandrare lever ju idag i formidabla ghetton i sitt nya hemland – platser var kriminaliteten, otryggheten och misären frodas.
Detta säger jag nej tack till- önskar inga ghetton till Finland. Tyvärr verkar inte månget annat parti än sannfinländarna inse att dylika problem redan håller på etablera sig i Finland. Detta eftersom den humanitära invandringen blivit för stor för Finland att klara av rent ekonomiskt, och också för att tron på att mångkulturalismen resulterar i ett fungerande samhälle verkar leva starkt hos mången finländsk beslutsfattare och media. Detta betvivlar jag starkt utgående från mina egna upplevelser och efterforskningar.
Undrar om inte det enda rätta är vända processen och satsa på invandringsstopp och återföring eller transferering till länder med kultur/etnicitet mer snarlik de som är mest svår anpassade. Som det går nu kan inte fortsätta Sverige är ett skräckexempel skulle inte villa se Finland gå samma väg och era barn lida som våra.