I snitt blir vi inte dummare
Publicerad: 30/07 16:42Trots att allt fler av oss finns på Facebook och läser bloggar tycks vi älska domedagsprofetior om vårt nätbeteende och allt det dåliga det kan föra med sig.
För balansens skull vill jag bara påpeka att allt inte bara är dåligt. Här kommer några positiva anteckningar i marginalen.
Det som många Facebookare i semestertider ser som ytligt sökande efter bekräftelse, duktighetsmani och fasader – ni vet, semesterbilderna laddade av lycka, statusuppdateringarna om de perfekta måltiderna och den sköna joggingrundan – kan också vara bra.
Att skriva ut inför alla att man anmält sig till ett halvmaraton eller tänkt banta tio kilo är ett utmärkt sätt att få stöd. De som dessutom gör uppdateringar om sitt idrottande gör det knappast i första hand för att däcka andra, utan för att det är ett redskap som peppar en framåt. En offentlig dagbok där man får knäppa med sina hängslen. Viktväktarna förstod redan för länge sedan gruppens betydelse för motivationen. Varför ska det vara så förbjudet att vara duktig eller nöjd med sig själv inför andra, om det hjälper?
Det är klart att det väcker misstänksamhet om allt bara ser ut som en fasad. Men det är inte något som uppkommit i och med de sociala nätverken. Fasaderna har varit de samma hela tiden. Hur många är fullständigt öppna inför flera hundra människor? De flesta har någon enstaka vän som man berättar allt för. Det var normalt tidigare och är det alltjämt. Det är kanske förväntningarna som är fel. Att man tror att man plötsligt ska få veta så mycket mer om en halvbekant. Det får man naturligvis inte.
Carpe diem har varit en populär devis, ända tills folk började efterleva den och hänga ut mobilkamerabilder på sina finaste sommarögonblick. Då började cynismen rasa. Men kom igen! För att kunna fotografera det fina krävs att man har sett det. Då Facebook eller Instagram fylls av bilder på rödklöver och lupiner, regniga fönster, apelsiner på köksbord och gistnande bastutrappor betyder det att någon har sett allt detta, noterat det och tagit en bild. Ögonblicken har stigit i kurs. Vardagen har stigit i kurs. Ett barn som kladdat ner sig i blåbär har blivit ett kul ögonblick man delar med sig i stället för ett föremål för irritation. Är det inte bra? När ska folk vara nöjda riktigt?
Blir vi sedan dummare eller mer ångestfyllda av det här? Klart det är möjligt att hjärnan påverkas av ständig uppkoppling och allt detta distraherade telefonknappande, och det gäller att vara på sin vakt. Men jag skulle också vilja se forskning kring vilken positiv suggererande effekt det kan ha på våra hjärnor att skriva till exempel glada statusuppdateringar. Självsuggestion fungerar ju så – man gillrar positiva associationer åt sig själv och blir på bättre humör. Om det ger andra människor ångest kan man fundera på vad ångesten egentligen beror på. Om den triggas av andras semesterbilder är det nog bara ett symtom på något helt annat problem, inte en orsak.
Apropå internet ska vi också komma ihåg att ungdomens påstådda dumhet och civilisationens förfall var ett samtalsämne redan under antiken. Hittills har mänskligheten i snitt varken blivit dummare eller mer obildad, speciellt inte av internet. Om någon hört att mänskligheten skulle ha blivit olyckligare, så kommentera gärna.
Skrivet av Sylvia Bjon
6 kommentarer
RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.
Tack så hemskt mycket för det här nyanserade inlägget i debatten om hur rysligt det är med sociala medier!
Tack för en positiv blogg. Cynismen härjar här i Finland och det är så många som tycker att allt är väl ytligt på nätet. Hur är det i det verkliga livet då? Och ingen säger att man måste vara aktivt på nätet och läsa allt detta om man inte vill. Då kan man ju ta det lugnt i solen istället eller koncentrera sig på jobbet.
Själv kopplar jag av och kastar loss under semestern, för att vara med aktiv i sociala medier när man är tillbaka till vardagen. Jag ser inget fel med det. Var och en väljer själv.
Personligen tror jag nog att vi har blivit olyckligare av internet och sociala medier. Produktiviteten på arbetsplatser med bredband har garanterat gått ned, och många lider av informationsstress.
Jag själv är ett lysande exempel på detta, då jag kan vakna mitt i natten, sträcka mig efter plattan och kolla vad som har hänt sen jag somnade. Jag mår inte bra.
Jag tror inte heller vi blir dummare, men sociala medier (och internet överlag) tenderar att uppmuntra ett slags ”ADHD-tänkande”. Jag känner på mig själv att jag inte längre är lika bra på den slags djupa begrundan som jag njöt av förr (jag är 26 fast jag låter som 86).
Som ett litet experiment tänkte jag radera mitt Facebook-konto som ett nyårslöfte, och försöka minska på min internetanvändning överlag. Inte för att jag tror att jag blir smartare, men kanske mera harmonisk. Informationsstress existerar, som JB poängterade.
PS: före någon kommenterar om saken så skulle jag sätta min plan i verket tidigare, men jag är med i en föreningsstyrelse som sköter sin kommunikation i en FB-grupp. Så jag väntar tills mitt mandat är slut.
jag känner igen mig i fenomenen informationsstress och adhd-tänkande som nämndes ovan pga. för ivrig påkoppling. jag är övertygad om att sociala medier kan göra bra saker, men att de för väldigt många mänskor kan leda till överdriven nätanvändning som tar tid och mental ork från sånt som kunde ge långvarigare glädje. har själv lovat mig själv att minska mitt nätanvändande, lyckas varierat bra.
Informationsstressen har jag också känt av men jag har aldrig tänkt att lösningen är att radera fb-kontot eller sluta läsa bloggar. Då skulle jag gå miste om så mycket information som jag annars, i min egen smala informationssökning, inte tar del av. Det är lätt att fastna i samma tidningar och åsikter. Genom sociala medier gör jag det inte lika lätt. Dessutom tycker jag att det är fint att vi delar med oss och att vi bryr oss om vad andra gör och tycker.