Arkiv för ‘Böcker’ kategorin

Myten om år noll

Publicerad: 24/07 10:03

Med tanke på vilka reaktioner det blev då jag problematiserade ordet mångkulturalism, framförallt hur det används som slagträ av dem som vänder sig mot invandring, var det intressant att läsa Björn Månsson idag.

Tankegångarna är de samma som jag ville få fram, men här Månsson ännu tydligare och mer systematiskt monterat ner missuppfattningen att Finland är en monokultur.

Både på och mellan raderna finns här också historiska tillbakablickar som påminner mig om ännu en sak som irriterar mig med främlingsfientliga populister: Uppfattningen om att vi nu skulle leva i något slags ”år noll”, där all migration hittills glömts bort. De som uppfattar sig leva i ”år noll” tror att de gränser, nationaliteter, språkområden och migrationsrörelser som nu är gällande är helt historielösa, och att de kan konserveras för att sedan användas som slagträ mot allt som framtiden för med sig.

Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Går man tillräckligt långt tillbaka är vi väl alla afrikaner.

Apropå vilka dagsländor vi har att göra med då vi talar om stater, kulturer  eller nationaliteter: I höstas utkom bland annat Norman Davies bok Vanished Kingdoms: A history of half-forgotten Europe, en bok jag inte ännu hunnit sätta tänderna i men som illustrerar hur komiskt det hade varit om människorna i det forna Gallien (senare kungadömet Kastilien-León), kungariket Navarra (senare Aragonien i dagens Spanien) eller Rutenien (riket i dagens Ukraina som bara existerade en dag) skulle ha ansett att de lever i år noll och i den enda sanna staten.

Kom kom till mitt iscensatta liv

Publicerad: 17/10 10:00

En del har kanske hunnit läsa Peppe Öhmans bok Livet & Barnet eller åtminstone Eva Kuhlefeldts intressanta recension. Det var det sista stycket i recensionen som började snurra i mitt huvud:

”Öhman tar inte upp frågan om vad livet på blogg och i bok innebär vad gäller konstruktionen av det egna jaget.
En diskussion om autenticitet och själviscensättning hade varit intressant att ta del av.”

Nu handlar det här inlägget inte om boken (som jag för övrigt nog uppfattade som ärlig), utan om mitt eget svar på det där stycket, om personlighet och iscensättning av människoliv online i allmänhet.
De som aktivt läser bloggar har säkert snubblat över många funderingar kring konstruktionen av jaget. Konstruktion är det ju, och jag tror att bloggare i allmänhet inte försöker låtsas om något annat. Men det tycks finnas en förväntan på bloggare som är utöver förväntan på andra människors tendens att konstruera sig själva. Alltså läsare som tänker ”hej, du bloggar ju, så varför skriver du inte allt, fejkare?” Bloggvärlden ger kanske sken av att människor fungerar annorlunda än förr. Sociala nätverk kritiseras för att inte vara speciellt ärliga. Men vad har vi förväntat oss? Ärlighet är inte detsamma som att berätta allt. Ett sådant krav skulle tömma världen på ärlighet. Ärlighet innebär väl främst att man inte ljugit. På en autenticitets-skala ligger enbart ärlighet alltså inte speciellt högt, och är inte detsamma som den autenticitet Kuhlefeldt nämner.

Men autenticitet kan inte heller betyda att inget är iscensatt. Människor har sysslat med att iscensätta sig själva också före bloggarnas tidevarv i ungefär samma grad. En autentisk dokumentation av människor innehåller alltså också människornas iscensättning av sig själva i olika sammanhang.

Ibland, på fredagseftermiddagar, varvas statusuppdateringarna i min Facebook-feed med frustrerade röster som protesterar mot ”fredagsmys”. Fredagsmys är Facebookmotsvarigheten till att snabbt och effektivt signalera åt sina bekanta samma innebörd som svaret på frågan ”hur mår du?”. Det är fråga om samma grad av ärlighet som ”bra, tack, själv då”. Jag tycker det är helt okej! Skillnaden är att förväntningarna på både ärlighet och autenticitet blivit blottlagda på Facebook och i bloggvärlden. Det har uppstått en våg av besvikelse. När man är mysig online ser det iscensatt ut. När man svarar ”bra, tack” i verkligheten accepteras det. Och varför inte, vi har ju vant oss vid vilken grad av ärlighet som gäller i olika sammanhang. Man behöver inte reparera det som inte är trasigt.

Vänner av romaner, som jag, anser ofta att den allra största autenticiteten uppnås i romanform. Med romanfigurer kan man både acceptera deras mänskliga iscensättningar och röja dem, samtidigt.
Personligen hoppas jag att det ska förbli så. Jag vill naturligtvis fortsätta läsa självbiografiska böcker, bloggar och texter och utgå från att de är ärliga och dokumenterande, fast inte nödvändigtvis uttömmande.
Men jag vill också att romanerna och pjäserna ska fortsätta vara de mest autentiska verken – de som befriar oss alla från att vara uttömmande, så vi slipper vända oss ut och in om hela vårt mående för kreti och pleti när vi möts i hissen.  Vad säger ni?

Fotnot: Både Peppe Öhman och jag kommer att prata vidare om bloggar i Hbl-hörnan på bokmässan söndagen den 30 oktober kl. 13.30. Kom kom.

Den störste fanatikern

Publicerad: 06/10 19:38

Som många andra gräver jag fram ett passligt citat av Nobelpristagaren Tomas Tranströmer. Ett som känns aktuellt.

”Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet det inte.
Han är en pakt mellan två
där den ene skall vara synlig till hundra procent och den
andre osynlig.
Vad jag avskyr uttrycket ’till hundra procent’!”

Läser igenom Noora Schinglers Lingon & Läppstift och Katarina Johanssons Badskumt – gifterna som gör dig ren, fräsch och snygg. Recension följer lite senare, men har nu hunnit igenom den första och är lättad över åtminstone en sak: Att Schingler inte får en att känna sig misslyckad om man inte klarar av att förändra  sin konsumtion till hundra procent.

Det som tidigare har gjort mig nedslagen har varit alla präktighetsministrar som tycker att det är dubbelmoral att göra bara några ekogärningar om man misslyckas på andra punkter, eller tycker det är skenheligt att trendnissar bunkrar upp med ekokosmetik då man inte borde köpa nånting alls. Jag vill bara höra att det är okej om man gör det lilla man kan. Låt oss deltidshippies vara ifred med våra misslyckanden! För övrigt anser jag att de som är präktiga på riktigt inte borde känna något större behov av att mässa om det. Man är ju präktig för miljöns skull, inte för att visa upp det åt andra.

Där fick prettohattarna

Publicerad: 06/04 16:39

Håller på och läser Liza Marklunds samlade krönikor och andra texter, Nya röster sjunger samma sånger.

Handlar mycket om kriminalitet och våld mot kvinnor och hur rättsystemet (och medierna) hanterar de osexiga vardagsmorden och hemmavåldtäkterna som sällan genererar mer än en notis ifall någon bultat ihjäl sin fru.

(Kanske väl magstarkt av mig att ta mig an den här precis efter att ha läst Hella Wuolijokis skildring av vilka kvinnor som satt i fängelse under krigsåren, bl.a. de som låtit göra abort och de som utfört aborter. Men det blir en absurd tematisk helhet om hur det kunnat bli så fel för så många kvinnor genom kriminalhistorien.)

Nåja med tillbaka till Marklund. I första kapitlet påminner hon mig om något jag nästan glömt bort, Kitty-böckerna. Marklund konstaterar, precis som i inlägget i Bokhora jag länkade till, att Kitty-böcker inte ansågs vara bra litteratur, trots att de hörde till de sällsynta böcker som handlade om driftiga och tuffa tjejer.

Hon drar paralleller till kriminalgenren. I dagens läge är det färre som klankar ner på kriminalromaner och deckare, men de finns fortfarande. Många kriminalromaner i dag tar fasta på en bra research. Det finns ofta frön ur verklig brottslighet och samhälleliga problem. Samtidigt som jag skriver det här måste jag påpeka att jag anser det helt tillåtet för böcker att inte tillföra någon samhällskritik. Jag kan bli mer störd på romaner med vansinningt tydlig samhällskritik än på sådana utan. Samhällskritiken är bäst då den inte föds på boksidorna utan som en reaktion hos läsaren.

När det gäller böcker som barn läser, som Kitty, håller jag med Marklund om att det är kontraproduktivt att kvalitetsbestämma precis allt. Bokslukartiden i barndomen är helig.

Marklund:

”Jag tror det är fullständigt livsfarligt att dödskallestämpla sådant som barn älskar. Man kväver något oerhört viktigt och värdefullt, nämligen glädje och engagemang. Det gäller särskilt fördigheter som att läsa, diskutera och följa med, sådant som lägger grunden för våra möjligheter till identifikation och sammanhang.”

Precis, och det gäller vuxna också. Om väldigt många har läst Da Vinci-koden och diskuterar den, jämför med andras tolkningar och hittar nån som håller med – varför räknas det inte som en funktion som förhöjer litteraturens värde? Så är det inte enligt det nuvarande marknadsvärdet på litteratur och kultur och rentav popmusik, där värdet anses sjunka ju fler som gillar något. Den här typen av tänkande utgår från egotrippen i identifikationen, det vill säga antagandet att en mer exklusiv grupp är finare, men bortser från följderna av identifikationen (eller bristen på följder): vilka möjligheter man har att prata om saker med andra människor man möter, och olika människor. I en exklusiv grupp är faran för likriktning stor, och hur man lär sig diskutera då, ja det vet jag inte.

Marklunds slutkläm:

”Ofta är det samma människor som gnäller över att folk läser för lite, som hackar på att vi läser ”fel”, både vuxna och barn.

Det finns ett ord för sådana.

Det kallas ”prettohattar”, och det, kära barn, är något ni verkligen ska undvika att bli.

”Familjismen”

Publicerad: 10/03 16:06

Här är något jag ser fram emot att läsa. Boken Utan från Söderströms.

Det är en antologi om barnlöshet och barnfrihet, frivillig och ofrivillig, adoption, väntan, fosterbarn och mer.

Här var det kanske några som tänkte: Det här gäller inte mig. Men det är just det det gör. De som ser sig som mest avlägsna från bokens tema är just de som det angår, för de är inbäddade i det som Monika Fagerholm kallar ”familjismen”. Mamma, pappa, barn. Bubblan som man inte tänker utanför.

Jag skulle våga påstå att jag och alla mina jämnåriga … ja, alla andra också för den delen, måste fatta hur olika människor är. Alla drabbas inte av babyfeber. Och de som får barn får det på olika sätt, efter mer eller mindre väntan. En del kanske ville ha barn men upptäcker att livet för en andra vägar. En del vill tala vitt och brett om sina barn, sin barnlöshet eller barnfrihet, andra vill inte.

Och också de som har barn har säkert varit med om livmodersgloendet: När man inte har barn förekommer det ofta, när man har fått ett barn förekommer det alltid. För då ska det ju komma en tvåa, inte sant … Men sen ska det inte komma fler, för väntar man en trea kan det ju hända att folk blir osäkra på om de ska gratulera eller inte (ja, det är sant, jag har källor i min underbara väninnekrets). Två barn ska man ha, för han man ett har man misslyckats med  att producera den berömda tvåan, och har man tre eller gubevars fyra är man typ på smällen precis hela tiden tycker folk. Om jag överdriver? Inte så mycket faktiskt, det är otroligt hur lätt man tänker inrutat.

Tänk er att bemöta de rutorna då man väntar på adoption, till exempel.

En av dem som skrivit i boken är min vän och kollega Sanna Karlsson som jag har mycket att tacka för att jag blivit klokare. Nåja, så klok är jag inte, men åtminstone har jag funderat en del och kommit fram till några saker:

•• Det går inte att undvika att ibland ”säga fel”. Jag kan alltså lugna dem som undrar om man i fortsättningen inte får ställa några frågor alls om barnskaffande eller prata familj. Det är nämligen så olika. Det som en tycker är närgånget tycker en annan att inte är det, det som en tycker är klumpigt sagt bekommer inte en annan. Det leder ingenvart att försöka undvika precis alla formuleringar. Pratas ska det ju. Det räcker med att vara lyhörd för det som andra sedan säger, ta in det, fatta, och lära sig.

•• Det finns faktiskt massor av samtalsämnen här i världen! En del ”familjister” på 30+ verkar inte förstå det. Världen är en skön och komplicerad plats med tusen saker att tala om. Det kan inte vara möjligt att bebisar är det enda man hittar på.

•• Både män och kvinnor är  i lika hög grad föräldrar eller inte föräldrar, och lika intresserade eller ointresserade av barn eller andra saker i livet.

Och apropå frågor om buken: Det har hänt ibland att nån frågat om jag är på smällen, och själv uppskattar jag faktiskt direkta frågor mer än tysta blickar. Kanske inte andra gör det, men jag tycker det vore värre om det bara gick rykten då min mage pöser efter en stor pizza. Fråga hellre då om det är smått eller pizza, tycker jag, så får jag svara pizza direkt. Men på den punkten vet jag att många är av helt annan åsikt och tycker det är fel att fråga, framförallt de som kanske väntar första barnet. Så det är inte lätt! Men vi vinglar vidare på vår vandring, lite mer vidsynta för varje vingling.

P.S. Under mars månad kan man chatta med bokens redaktör Mikaela Sonck på forumet mammapappa.com.

Att översätta Tuomas Kyrö

Publicerad: 25/12 19:39

Mitt i det som många uppfattar som språkhets, språkkrig eller vad man ska kalla det, måste jag bara skriva det här.
För tjugofem år sedan fick jag stödundervisning i finska. Ja, urk. Föga visste jag då att jag mycket senare, efter att ha varit producent på Volt i ett drygt år, skulle ha rullat en liten pärla inom mig av en av de käraste våndor jag någonsin haft med det finska språket. Att översätta Tuomas Kyrö.
Hans krönikor kom in i god tid före pressläggning – det var jag som ibland blev besatt i ett par dygn av att knäcka hur jag skulle få ner antalet ord, översätta allitterationer och rytm och låta så lakonisk som de bästa av de bästa finska språkbrukare kan göra, däribland Tuomas Kyrö.
Hur kan man inte älska att bli manglad mellan två språk, torterad av att det ord som finns på den ena kartan inte hittas på den andra, och smälla av i sitt hemliga inombordsnöje då man kommit på översättningslösningen? Jag hyser en otrolig respekt för alla översättare.

Om ni ska läsa en sak i jul, leta fram Kyrös texter ur julaftonens Helsingin Sanomat eller köp boken.

Eftersom jag tidigare skrivit om överdriven tvättmedelskonsumtion och om grunderna för det allmänna missnöjet passar det bra att citera en särskilt fantastisk bit prosa ur en text som var i HS:

Kyllä ei ihmisen pidä olla rikas, että saa rahat riittämään. On oltava nuuka. Pesukone hajoaa, lapsi sairastuu, elämänkumppani muuttuu lapseksi jälleen ja jonkun on kannettava vastuu kaikista. Kyllä on niihin verrattuna jäteasioiden kuntoon laittaminen huolista vähäisin.
Kakan forsoforeita enemmän surisin kaikkea muuta ihmiskunnasta irtoavaa. Pesuaineita, hiusvärejä, tiskitapletteja, ties mitä moottoriöljyjä ja varmuusvälineitä. (…)
Jätevesiongelman ydin on lotraaminen. Kyllä kuulkaa hän, joka käy päivittäin suihkussa, ei ole puhdas vaan neuroottinen.

Och den här gången tänker jag inte översätta.

Zeitgeist

RSSZeitgeist

Sylvia Bjon bloggar om samhällstrender

  • Om bloggaren

    Sylvia Bjon (f. 1976) har varit reporter sedan 1997, producent för månadsbilagan Volt och ledarskribent på Hbl. För att kunna betrakta samtiden får man inte förakta någonting, framför allt inte det populära. Då är man inte lärd. Lärd är inte Sylvia heller men poletten kan trilla då och då. Sylvia är modig och feg, asocialt social, en nörd som gillar punk och fotboll, en blind betraktare. Mer individ än kön, mer människa än ålder, mer förälder än mamma, mer intresserad än intressant. Och saknar den föraktfulla genen.
  •  

    juni 2013
    m ti o to f l s
    « Maj    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930
  • Etiketter

  • Kategorier