Kan alla som diskuterar massmördaren i Norge lägga av med att helt okritiskt anamma ett av hans ord, det som får min bullshitdetektor att slå volter: ”mångkulturalism”. Ordet används också av riksdagsman Jussi Halla-aho, bland annat i hans Facebookstatus häromdagen, där han tar avstånd från massmördaren Breivik men tillägger att ”mångkulturalism fortfarande är från rumpan”.

Alla världens rasister har redan länge känt till hur man byter terminologi för att debattörer och massmedier och privatpersoner ska svälja det med hull och hår. Det här med invandrarkritik kan vi redan bena ut och genomskåda, men kritiken mot ”mångkulturalism” verkar ingen ha reagerat på.

”Kultur”. Vilket strunt!
I både Halla-ahos och Breiviks retorik tycks det handla om nationalitet eller härkomst, även om det egentligen inte har någonting med kultur att göra. Vem delar kultur med vem? Nästan komiskt blir det då Sverigedemokraten Erik Hellsborn sällar sig till mångkultursnacket med att blogga att dödsskjutningarna inte skulle ha skett ”om inte Europa blivit mångkulturellt”. Vilken groda – har Europa blivit mångkulturellt? Det var som attan …

Redan när barn är små händer det ofta att de leker hemma hos andra barn, släktingar och bekanta. Man kanske sover över natten, frotteras på sommarläger eller bor hos en mormor flera veckor om somrarna. Ganska snabbt noterar man kulturskillnaderna. En del bor bland antikmöbler man knappt får röra. En del har inga regler alls. En del ser knappt sina familjemedlemmar under arbetsveckan. Andra äter alltid middag tillsammans. En del får allt de pekar på. En del är djupt religiösa och asketiska. En del har fem syskon och ett ständigt liv i luckan. En del bor på landet. En finsk hemmamamma med tre barn har kanske mer gemensamt med en somalisk hemmamamma än med en finsk, kringresande alkoholiserad affärsman. Och hos nykteristfamiljer och ekologiskt levande familjer dyker säkert tanken upp med jämna mellanrum: vad i fridens dagar är det för ett land vi bor i riktigt?

Hur stor är alltså en ”kultur”? Är den ungefär lika stor som en familj? Ja, så verkar det oftast tycker jag.

Ser man på Finlands ”kulturer” som de avspeglas i historieböckerna har vi också en uppsjö att välja mellan. Norr om finska viken har det bott åtminstone tre stammar –finländare (Egentliga Finland), tavastländare och karelare. Ytterligare norr om den, samer. Så har vi olika kategorier av svenskspråkiga finländare som inte sinsemellan har samma ”kultur”. Tyskar har det bott massor av här, ryssar också. Ingermanländare. Och vad tycker Halla-aho om att namnet ”Finland” och ”finländare” så klumpigt applicerats också på tavastländare, karelare, samer, savolaxare och ålänningar, fastän det ursprungligen tillhörde bara den ”kultur” som florerade runt Aura å? Varifrån kommer Breiviks fäbless för just kristendomen, som ursprungligen härstammar från samma breddgrader som islam, långt ifrån Norge? Den bräckliga bubbla som orden ”mångkultur” och ”monokultur” är går så lätt att spräcka att det är ett under att inte fler gör det.

Vi kan i alla fall med säkerhet säga att en ”kultur” så gott som aldrig är av samma storlek som en nationalstat. Knappast heller som en världsdel. Rasisters bruk av ordet ”mångkultur” är alltså en avvärjningsmanöver för att dumskallar inte ska upptäcka att det handlar om rasism, om att man ersatt ordet ”ras” med ordet ”kultur”, och kommer undan med det.

Vilken kultur t.ex. Halla-aho representerar vet jag inte, jag har bara fått uppfattningen att han är tillbakadragen, kommunicerar via bloggen, snäser åt journalister och svartlistar fotografer. Det är en kultur som man inte sett mycket av i riksdagen tidigare, så på det sättet bidrar han till mångfalden.

Massmördaren i Norge är inte en ensam galning. Hans tankar har fått näring av miljontals européer som går omkring och hatar andra och göder struntprat om kulturer hit och kulturer dit. Bakgrunden till dådet påminner alltså mycket om nätverket al-Qaida. Det finns en kärna av extrem ideologi, stöd bland vanligt folk i hela västvärlden, och enskilda personer som bestämmer sig för att döda. Det europeiska al-Skeida, sanna mina ord.

EDIT: Läs också här en text av Marcus Floman om Aleksander Motturi och hur begreppet mångkulturalism blivit postrasistiskt uttryck. En essä om detta fanns också i Volt i maj 2009 men länken har försvunnit i internets svarta hål.