Arkiv för ‘Tidningar’ kategorin
”Ensam!!!!!!!!!!!!!”
Publicerad: 18/02 12:59Rubriken kommer från ett inlägg på ett webbforum för barn, Top Model. Akuliina Saarikoski skrev en krönika om det här på Uusi Suomis sidor.
Top Model är alltså en tidning som riktar sig till 6–12-åriga flickor och som snabbt förargat föräldrar och många andra som startat en adress mot den, inte minst på grund av de tillhörande öppna webbsidorna där det ges tips om hur man (en tioåring?) kan bli av med sina celluliter. (EDIT: webbsidorna är gjorda efter samma tyska koncept som tidningen och delar samma logo. Innehållet är inte detsamma. Följande gäller alltså webbforumet – som också nyligen plockat bort just cellulittipset – inte tidningen som ännu inte utkommit i Finland.)
Till sidorna hör ett forum där man kan söka vänner. På forumet finns en lista över de mest ”populära” deltagarna. Populär kan man bli genom att samla vänner och så ska man få så många som möjligt att ge feedback på ens garderob. Saarikoski citerar ett inlägg som utan vidare känns hopplöst:
”Yksinäine!!!!!!!!!!!!!! arvioikaa mun setcardia, vaatekaappii, lähettäkää ystävyyspyyntöjä, kaikki kelpaa, oon yksinäine!!!”
Det mest hopplösa är inte att barns ensamhet och desperation exponeras, eller att flickor som bara är 145 centimeter långa försöker mäta sitt BMI enligt vuxenkriterier. Utan att redskapen att mota det här håller på att ta slut eftersom det inte är något annat än en spegling av den vuxna befolkningen. Vad vuxna håller på med – också på webben.
Okej, vi skriver kanske inte ”Yksinäine!!!!!” som rubrik på våra 
webbforum. Vuxna skriver i stället något annat. Klankar ner på andra, för det mesta. Jag kan bli riktigt mörkrädd av att läsa webbforum för så kallade vuxna.
(Förresten är ensamheten troligen ett konstant fenomen medan omvärlden ändras. I dag finns webben som en stor hjälp för många – det är inte enbart dystert. Tidigare fanns bara telefon och då skulle man ha ett nummer att ringa till för att bli mindre ensam.För många år sedan, då jag gjorde frilansjobb på Yle och satt och jobbade med tv-grafik i ett ledigt klipperi nere i bomskyddet, ringde telefonen. Det var en felringning från en man som ville diskutera samhällsproblem med redaktören Kari Tervo, som tydligen hade anknytning med nästan samma nummer. Jag sa att det var fel nummer, men mannen talade likväl ut om sina tankar och bekymmer. Följande vecka samma tid ringde han igen, veckan därpå också. Då visste han att det inte var Tervos nummer men brydde sig inte. Han hade hittat ett telefonnummer där någon svarade varje onsdag kväll och drog sig inte för att använda det mot sin ensamhet.)
Att himla sig över popularitetsdyrkan på Top Model-sidan är också delvis kålsuperi. När jag var barn rådde en likadan popularitets- och konsumtionsfrenesi bland skoleleverna, men då var situationen i vuxenvärlden lugnare. Skillnaden till i dag är att de vuxna blivit mycket, mycket värre, både då det gäller identitesframkallande konsumtion och popularitetskriterier. Hur i fridens dagar skulle då barnens situation kunna lätta?
Visst är det ansvarslöst att ständigt bulta i små flickor lögner om utseendets saliggörande. Men samtidigt är det intressant att webbforumet exponerar en tankevärld som jag aldrig annars hade sett eller kommit åt. Och jag kan inte, som vuxen, undgå barnens spegling av mitt eget beteende genom att försöka censurera den.
Jag är chockad – men hade det varit bättre att inte veta?
… och ord som glider ifrån oss?
Publicerad: 29/12 12:58Johanna Korhonen skriver i en kolumn i Helsingin Sanomat om att vissa ord också glider en ur händerna i samma takt som nya kommer till. Och då talar hon om helt vanliga ord: suomalainen, fennomaani, nainen, mies.
Varför har jag börjat undvika ordet suomalainen, finländare? Därför att ordet på senare år fått en blåvit klang – på ett tråkigt sätt. Ordet används mest högljutt av sådana som anser att en finländare är en person som är född i Finland, vithyad och talar finska som modersmål, och vars släktrötter finns djupt i Finlands jord.
Korhonen minns också att hon förr uppfattat ordet fennoman som positivt laddat – en person som vill främja det finska – medan hon numera undviker ordet. Kvinna och man har hon också blivit försiktig med, för vilket man än väljer av dem begränsar man sig till halva befolkningen.
Jag känner igen det där. Som finlandssvensk blir man också försiktig med att använda ordet finne och skriver mest om finländare, speciellt i sammanhang med negativ klang (jfr: finnarnas/finländarnas alkoholbruk). Men där ska vi komma ihåg att en finne i Sverige är vilken person som helst från Finland, också en finlandssvensk. Finnar är vi alla då.
Och tänk vad mycket fennomaner det finns om vi räknar med alla människor i världen som älskar Finland och att resa hit. Se bara på Visit Finlands grymt populära Facebooksida, I wish I was in Finland. En samlingsplats för glada fennomaner av alla nationaliteter, färger och kön, kanske? Varför inte, om vi på det sätter kan återerövra orden som Korhonen önskar– eller rentav oskadliggöra dem. Jag har i tiderna använt ordet hurri om mig själv ganska mycket just för att oskadliggöra det. Är det sedan rätt strategi eller bara dumt, det vet jag inte.
Att översätta Tuomas Kyrö
Publicerad: 25/12 19:39Mitt i det som många uppfattar som språkhets, språkkrig eller vad man ska kalla det, måste jag bara skriva det här.
För tjugofem år sedan fick jag stödundervisning i finska. Ja, urk. Föga visste jag då att jag mycket senare, efter att ha varit producent på Volt i ett drygt år, skulle ha rullat en liten pärla inom mig av en av de käraste våndor jag någonsin haft med det finska språket. Att översätta Tuomas Kyrö.
Hans krönikor kom in i god tid före pressläggning – det var jag som ibland blev besatt i ett par dygn av att knäcka hur jag skulle få ner antalet ord, översätta allitterationer och rytm och låta så lakonisk som de bästa av de bästa finska språkbrukare kan göra, däribland Tuomas Kyrö.
Hur kan man inte älska att bli manglad mellan två språk, torterad av att det ord som finns på den ena kartan inte hittas på den andra, och smälla av i sitt hemliga inombordsnöje då man kommit på översättningslösningen? Jag hyser en otrolig respekt för alla översättare.
Om ni ska läsa en sak i jul, leta fram Kyrös texter ur julaftonens Helsingin Sanomat eller köp boken.
Eftersom jag tidigare skrivit om överdriven tvättmedelskonsumtion och om grunderna för det allmänna missnöjet passar det bra att citera en särskilt fantastisk bit prosa ur en text som var i HS:
Kyllä ei ihmisen pidä olla rikas, että saa rahat riittämään. On oltava nuuka. Pesukone hajoaa, lapsi sairastuu, elämänkumppani muuttuu lapseksi jälleen ja jonkun on kannettava vastuu kaikista. Kyllä on niihin verrattuna jäteasioiden kuntoon laittaminen huolista vähäisin.
Kakan forsoforeita enemmän surisin kaikkea muuta ihmiskunnasta irtoavaa. Pesuaineita, hiusvärejä, tiskitapletteja, ties mitä moottoriöljyjä ja varmuusvälineitä. (…)
Jätevesiongelman ydin on lotraaminen. Kyllä kuulkaa hän, joka käy päivittäin suihkussa, ei ole puhdas vaan neuroottinen.
Och den här gången tänker jag inte översätta.
Suosikki, snart 50 år
Publicerad: 20/12 14:03
Med anledning av att jag hyllade våra inhemska damtidningar här tidigare ( jag anser att de finska damtidningarna håller högre standard än i andra länder) måste jag redan nu tjuvstarta och göra er uppmärksamma på att Suosikki fyller 50 år nästa år.
Gammal är faktiskt äldst, för den evigt unga ungdomstidningen kan vara den äldsta i sitt slag i världen.
Rolling Stone utkom först 1962 //Rättelse: 1967//. Vad är det riktigt vi har i dricksvattnet här i Finland, tidningarnas superland? Dags att leta i hjärnvrårna efter Suosikki-minnen.
Håll utkik efter jubileumsnumret i början av september 2011.
Hyvä Suosikki!
Mysigt blogginlägg om mysiga blogginlägg
Publicerad: 15/12 16:33Oj oj, det pågår ett läckert metabloggande om bloggande just nu – läs ordväxlingen mellan bland andra redaktörerna Magnus Silfvenius Öhman och Sebastian Bergholm. Debatten började med Bergholms blogginlägg om ”den förhatliga bloggande ungdomen”.
Jag kan inte låta bli att sätta sleven i soppan. Jag tänker inte orda om själva bloggandet, jag bloggar ju själv. Men jag vill slänga in en synvinkel på ordet ”mys” i det så kallande mysbloggandet. Många bloggar handlar ju om till exempel mat eller familj. De nämnda debattörerna har redan konstaterat att det inte är något fel på det i sig, men jag tänker ändå skriva några rader till.
Jag skrev i dagarna en kolumn för tidningen Journalisten där jag refererade en paneldebatt om damtidningar. Under debattens gång kom det fram att damtidningars innehåll ofta klassas som strunt. Till det sa författaren Sofi Oksanen att hon inte kan begripa varför sådant som berör vardagen, som mat, boende och barnuppfostran, klassas som strunt. Enligt Oksanen borde sådant som är mer överflödigt snarare klassas som strunt. Som fondhandel, hobbyfiske och sportbilar. Eller varför inte allt detta fritidsfilosoferande som också jag ägnar mig åt, vill jag tillägga.
Oksanen frågade sig: Vem har egentligen rätt att inte vara intresserad av det som berör vardagen?
Ord som lifestyle har många gånger förpassats till struntkategorin. Till livsstil hör hushållens dagliga val, konsumtion, barnskötsel, matlagning, sociala koder, och ett utbyte av erfarenheter om allt detta.
Visst, man kan ifrågasätta varför just de här ämnena blir könskategoriserade i och med förekomsten av den genre som, egentligen felaktigt, kallas damtidningar. För jag frågar mig som Oksanen: Vem anser sig ha rätt att inte vara intresserad av detta? Och vem ska i så fall vara det?
Skamfläck: biograferna
Publicerad: 22/11 10:28
Monocle 2010/11
Tidningen Monocle har igen fokuserat på Finland i senaste nummer. De som följt med chefredaktören Tyler Brûlé vet att han har en fäbless för Finland och Helsingfors som han skrev om i Financial Times nyligen.
Senaste Monocle reserverar den här gången sitt instick för Finland: The Monocle Finland Survey. På 38 sidor presenteras Finland i siffror och aktualiteter. Alexander Stubb presenterar landet som en ”no-bullshit nation”, design och arkitektur dekorerar sidorna, Marko Ahtisaari utlovar innovationer av Nokia på smarttelefonmarknaden. Och så påminns vi om att grunden för vår välfärd är progressiv beskattning, allmän sjukvård och utbildning.
Finländare som man är letar sig ändå blicken förbi hyllningarna och hittar en skamfläck.
Vi går 1,3 gånger på bio per år. Vi är i Europas bottenskikt.
Och det stämmer i på mig: Jag går bannemej på bio ungefär 1,3 gånger per år, inte mer.
Läget hos oss är att det är Finnkino överallt, Finnkino Finnkino Finnkino, och en normal biobiljett en fredag kväll kostar 12 euro. 14 euro om det är 3D.
Enligt Screen Digests Cinema Index innebär det att en finländare måste arbeta drygt 44 minuter för att tjäna ihop till en biobiljett.
I biografernas förlovade land Indien räcker det med att arbeta 16 minuter för att ha råd att gå på bio. I dyra Norge räcker det med 31 minuter. Till och med i Schweiz får man ihop till biljetten snabbare.
