Arkiv för ‘Samhälle’ kategorin
Tidpunkten för tyckande
Publicerad: 15/11 11:42Paavo Arhinmäki kritiserar enligt den här artikeln det faktum att politiker uttalat sina åsikter för och emot HIFK Hockey Ab:s planer, eller ska man säga förhoppningar, på en ny ishall.
Det stämmer ju att bollen slängdes upp i luften vid en tidpunkt då nästan allt ännu är oklart, förankringen hos staden, arkitekturen, finansieringen och så vidare.
Men så där principiellt, är det inte meningen att man ska få veta vad politikerna tycker? Ska man få reda på det då saken är under behandling, eller då den redan är behandlad? Arhinmäki menar säkert att de ska uttala sig då planen konkretiserats ens lite, men åtminstone jag är intresserad av en debatt som ”mäter tempen” i ett så tidigt skede som möjligt. Till exempel är det förståeligt om man tycker att den här frågan kunde ha kommit upp redan före kommunalvalet, även om det då skulle ha varit i en väldigt abstrakt och ideologisk form, typ, hur förhålla sig till storbyggen med privata finansiärer, vilken typ av byggen ska det vara, vilka kombinationer av innehåll kan man tänka sig i staden eller ska alla former av innehåll separeras från varandra, och så vidare. Faktum är att politiker, för min del, gärna får kasta ut öppningar om saker som över huvud taget inte är planerade. För att vi ska veta hur de resonerar. Men då ska det inte vara ja-eller-nej-svar, utan resonemang, tanketrådar, visioner.
Hoppas nu att den här frågan inte flyter ut till munhuggning mellan klubbarna, jag har inte vågat Googla men eftersom Arhinmäki är ett av landets mest kända Jokeritfans är det väl bara en tidsfråga innan någon angriper honom på något webbforum. Huvudsaken är att han också har åsikter. I själva verket skulle jag gärna vilja veta vad han anser om en ishall vid Olympiastadion.
Myten om år noll
Publicerad: 24/07 10:03Med tanke på vilka reaktioner det blev då jag problematiserade ordet mångkulturalism, framförallt hur det används som slagträ av dem som vänder sig mot invandring, var det intressant att läsa Björn Månsson idag.
Tankegångarna är de samma som jag ville få fram, men här Månsson ännu tydligare och mer systematiskt monterat ner missuppfattningen att Finland är en monokultur.
Både på och mellan raderna finns här också historiska tillbakablickar som påminner mig om ännu en sak som irriterar mig med främlingsfientliga populister: Uppfattningen om att vi nu skulle leva i något slags ”år noll”, där all migration hittills glömts bort. De som uppfattar sig leva i ”år noll” tror att de gränser, nationaliteter, språkområden och migrationsrörelser som nu är gällande är helt historielösa, och att de kan konserveras för att sedan användas som slagträ mot allt som framtiden för med sig.
Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Går man tillräckligt långt tillbaka är vi väl alla afrikaner.
Apropå vilka dagsländor vi har att göra med då vi talar om stater, kulturer eller nationaliteter: I höstas utkom bland annat Norman Davies bok Vanished Kingdoms: A history of half-forgotten Europe, en bok jag inte ännu hunnit sätta tänderna i men som illustrerar hur komiskt det hade varit om människorna i det forna Gallien (senare kungadömet Kastilien-León), kungariket Navarra (senare Aragonien i dagens Spanien) eller Rutenien (riket i dagens Ukraina som bara existerade en dag) skulle ha ansett att de lever i år noll och i den enda sanna staten.
Användbar nationalism och oanvändbar
Publicerad: 29/05 10:52Får man vara nationalist? Ordet har definitivt sugits in i en betydelse som är mest negativ. En farlig nationalist är en person som, åtminstone i hemlighet, anser att ett folk eller land är bättre än en annat. Att den här kopplingen till ordet är stark just nu är inte så konstigt. Den allmänna debatten har blivit mer och mer reaktiv. Då det inte finns en konstruktiv diskussion om det nationella, i den mån det gäller hur en gemenskap ska fungera och vad som är betecknande för den, tar den reaktiva nationalismen mer spelrum. Och den har exkluderande konnotationer.
Därför är det intressant att läsa Ivar Arpi, som skriver i Axess om den goda nationalismen. En god nationalism behövs för att framkalla solidaritet i en gemenskap, och då är det också mycket lättare för andra att integreras, komma in i gemenskapen och greppa den, argumenterar han. Ivar Arpi börjar med att teckna upp paradoxen i Norge. I samband med massmördaren Breiviks manifest väckte nationalismen skräck och avsky. Men i samband med statsminister Jens Stoltenbergs brandtal om vad Norge är och betyder väcktes en positiv nationalism, en känsla av samhörighet. Hur kan det bli så olika?
Arpi för också fram bland annat USA som exempel. Smältdegeln USA, där människor från hela världen bor och blir nya medborgare, har lyckats marknadsföra en USA-bild som de nya och kommande medborgarna gärna vill vara en del av. Därmed inte sagt att det förekommer tvivelaktiga nationalistiska drag i USA också, men av historiska skäl har det aldrig varit fråga om att inte vem som helst skulle kunna bli amerikan oberoende av etnicitet. Arpi argumenterar alltså för att en sådan nationalism, som inte säger ”vi är bättre”, utan mer typ ”det här är vad vi trivs med” är till stor hjälp för att föda fram en gemenskap, förenkla integration av invandrare och skapa samhörighet och en kraft som förhindrar marginalisering.
Men vad ska den här nationalismen bestå av? Jag kunde inte låta bli att försöka klura ut vad till exempel Finland skulle vara i en sådan beskrivning. Och om den Finlandsbild som föds fram då skulle motsvara verkligheten över huvud taget. Ta några traditionella påståenden om Finland. Välfärdssamhället, till exempel – vi vill ta hand om varandra. Är det sant? Omhändertagande utmynnar också alltför ofta i exkludering. Vilka ska tas om hand, vilka ska inte? Bockfötter och horn tycks klappra i bakgrunden varje gång man för det på tal.
Miljövård och den rena naturen är en annan klassiker. Finlands rena natur har ett rykte om sig, och länge ryktet lever fungerar det som marknadsföring även om det inte håller på personnivå. På det sättet kan hållbarheten i vår Finlandsbild jämföras med att stå i sitt hus och titta ut genom fönstret – håller grannarna sina fasader snygga är utsikten bra, och då glömmer man hur den egna ser ut. Åker man ut i skärgården vill man helst att ingen annan ska smutsa ner, för då ser utsikten bäst ut från den egna bränslestinna muskelbåten. Så länge alla andra är duktiga kan man själv fuska, så är det tyvärr. Men vid en viss smärtpunkt naggas gemenskapen i kanten och de andra orkar inte längre hålla upp taket. Kanske kan just den goda nationalismen hålla smärtpunkten på avstånd.
Man stöter alltså snabbt på lögn och självbedrägeri hur man än målar upp den nationella gemenskapens grundpelare. Men spelar det någon roll? Inte är bilden av USA eller något annat land alltid sann heller då man skrapar på ytan, men en manifestation av bilden kan ha en viss självuppfyllande effekt. Skulle vi inte tuta ut att finländarna så himla miljövänliga och samhället så omhändertagande skulle kanske realiteterna vara ännu sämre. Det bjuder på något att leva upp till.
Frågan är bara om det går att återerövra ordet nationalism för konstruktiva ändamål och hålla det borta från destruktiva.
Det skulle kräva att man slutar använda det som slagträ, för någon, mot någon annan. Det skulle också kräva att alla ser sig ordentligt i spegeln och erkänner sitt eget självbedrägeri och sina egna tillkortakommanden i relation till målet, ”det här är vad vi trivs med”. Det är nog svårare än man tror.
Hur tänkte man där?
Publicerad: 28/05 16:50Många kanske inte tror det, men det är ett ständigt diskussionsämne på de flesta redaktioner hur man ska hantera gärningsmännen i sådana fall som i Hyvinge. Nu verkar det ju troligt att han, i motsats till exempelvis skolskjutningar, inte hade planerat dådet länge eller haft för avsikt att manifestera nåt.
Därför är det extra överraskande att Iltalehti väljer att själv blåsa upp den här manifesteringen. Bild, namn, allt. Varför?
En intressant jämförelse är att de gärningsmän som under det gångna året dödat sina egna familjer än så länge inte blivit namn och porträtt på en förstasida. Bara någon dag efter dådet i Hyvinge kom nyheten om en man som dödat sin ex-partner med kniv i Kauhajoki. Namnet har inte publicerats. Är det alltjämt så att de som dödar sina familjer är privata, enskilda fall, medan de som dödar någon icke-släkting blir kriminalprofiler vars namn till varje pris ska bultas in i allas minne?
Experterna vid Institutet för hälsa och välfärd, som bland annat gjorde en lägesrapport om efterdyningarna till skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki, har sammanställt den där promemorian om publicitet. Faktorer som utökar risk för kopierande brott är alltså:
• Storyn som broderar ut gärningsmannens person och liv som människa
• Detaljerade beskrivningar av hur gärningsmannen gått till väga
• Frossande, snaskig bevakning
• Att låta gärningsmannens syn på sin gärning som ett slags problemlösning skina igenom
Jo, det är klart, artiklar om något eller alla överstående teman har förekommit rätt mycket i alla medier. Det är ju samtidigt ett faktum att många frågar sig varför, vem denne människa är som kan göra såhär och varifrån dennes världsbild kommer. I fallet Breivik hade det varit lika ansvarslöst att inte alls fråga sig hur en sådan person formas. Det är verkligen inte lätt att dra gränserna och avgöra vilka frågor som behöver svar och vilka redaktionerna ska tona ner.
En lösning som Institutet för hälsa och välfärd ger, och som räknas som en del av den ansvarsfulla bevakningen, är att fokusera mer på sorgen, hur man ska hantera sorgen, på det faktum att människoliv släckts, och ifall gärningsmannen är en av de döda komma ihåg att det finns någon som mist den personen också.
Så länge vi har olika brister fungerar samhället
Publicerad: 22/12 11:07Det här är en härlig text och trösterik dessutom. Varför fungerar samhället över huvud taget?
”Gåtan är följande: trots att alla organisationer i det moderna samhället till all övervägande del är uppbyggda av bristfälliga personer, presterar organisationerna som helhet förvånansvärt väl”, skriver Peter Santesson.
Det fina med hans resonemang är att alla människor är bristfälliga, punkt slut. Det är inte problemet, utan utgångspunkten. På dessa bygger vi vårt samhälle och alla som drömmer om något annat får byta planet.
Jag håller dessutom helt med Santessons två slutsatser, om hur farligt det är att både centralisera beslut och göra dem ogenomskinliga samtidigt – det ökar risken för fel. Till detta skulle jag själv vilja tillägga att personer i beslutsposition dessutom löper en högre risk att göra fel. Dels opererar de mer ensamma, dels har de inte lika mycket kunskap om exakt hur saker rullar på i den process där besluten ska förverkligas. Detta borde alltså läsas hos både företag och myndigheter. Öppna upp för fler ögonpar – minska antalet fel.
Och Santessons andra slutsats, i dessa i tider då mångfald ifrågasätts, är så suveränt att det måste citeras. Därför går inte samhället åt skogen, utan fungerar överraskande bra:
Om alla är stöpta i samma form, är det meningslöst att dubblera kontrollinstanser. Det misstag den ene gör, skulle även den andre göra. En organisation kan fungera med bristfälliga medlemmar, så länge var och en tillåts vara bristfällig på sitt individuella sätt. Likriktning och organisatorisk inkompetens går hand i hand.
Valdebatt vs reality-tv
Publicerad: 16/12 14:36Efter MTV3:s valdebatt häromkvällen sammanfattade jag mina känslor på Twitter: Presidentval – är det ett politisk lättviktarval som, i likhet med reality-tv, ger några av de utröstade personligheterna massiv PR medan vinnaren egentligen står med svartepetter på hand?
Som typ, ett bindande skivkontrakt eller förlorat privatliv för några år framöver?
Det känns som om åtminstone de två partiledarna, Soini och Arhinmäki, har en del att förlora på seger men mycket att vinna på att delta i själva kampanjen. Biaudet och Essayah är också att betrakta som mitt i karriären. De kan ha annat för sig om de vill. Haavisto är riksdagsman med ett starkt namn om sig och skulle visserligen vinna på en bra valutgång men samtidigt inte heller förlora så mycket på en sämre. Lipponen förlorar inte så mycket på att binda sig vid ett jobb som pågår fram tills han är 76. Väyrynen har som känt länge suktat efter den ultimata titeln men åldersmässigt skulle också han vara 71 i slutet av följande presidentperiod. Den som har allra mest att förlora på att inte vinna är Sauli Niinistö.
* * *
Det finns några drag i reality-tv som har börjat gå igen i vårt presidentval. Folk poängsätter framträdanden, kandidaterna ska göra kniviga uppgifter som att fylla i kalendrar eller hosta upp serveringsidéer för slottsbalen, tv-nyheterna följer upp med öråd bestående av munviga statsvetare, och tittarna twittrar lustigheter framför tv:n (ja, jag också). Sex röstas ut i januari medan två, troligtvis, är still in the running to be Finlands next president, fram till finalsändningen 5 februari.
Vill man se det positivt är det ett tecken på att personvalet numera är en lättviktare i relation till riksdags- och kommunalval. Men vill man bli mörkrädd ska man komma ihåg att vi fortfarande väljer en person som tillsammans med regeringen ska leda utrikespolitiken. Vill man då att alla kandidater ska vara med i Nyhetsläckan? Valdebatten på Yle på torsdagskvällen gav aningen längre svar och mer kött på benen än MTV3:s dito och hade fördelen att få vapenhandeln till Saudiarabien som hett ämne att ta upp. Men det känns läskigt att veta att de som planerar valdebatter på tv egentligen skulle kunna hitta på vad som helst: ber de alla åtta dignitärer hoppa med en ärtpåse på huvudet så gör de det, för ingen av kandidaterna vill vara den enda som inte är med på de direktsända tävlingarna.
Inga massmedier kan två sina händer. Vi har alla, tidningar som etermedier, snickrat ihop dessa ja-, nej- och tja-frågor, grubblat över hur vi ska få fram något roligt, personligt, snitsigt. Favoritfärg är kanske det enda som inte frågats (eller det kanske har det redan.)
Frågar man varför på en redaktion får man troligen till svar att det finns en beställning på att veta hurdana kandidaterna är som personer. Finns det?
