Inlägg taggade med ‘beteende’
Så går det utan en normal karneval
Publicerad: 17/05 15:22Kan man festa rätt eller festa fel?
Av diskussionen efter den stora hockeyfesten att döma är festande och karneval inte riktigt normaliserat. Det talas om en vi-anda men den förtas av en tydlig splittring mellan dem som himlar med ögonen och verkligen inte var på Salutorget och hugaliga och så vidare, och dem som definitivt var där för att skaffa sig ett minne för livet.
Jag tycker det är helt klart att den här karnevalen behövdes. Däremot har den blivit belastad av ett allmän festvacuum som höjde trycket på hockeyfesten till bristningsgränsen.
I söndags befann jag mig i Berlin. Jag hade rustat mig till tänderna i blåvitt, dels för att se då Hertha BSC spelade sin sista omgång i 2. Bundesliga och firade det i karnevalyra, dels för att se hockeyfinalen mellan Finland och Sverige senare på kvällen.
Jag fick rikligt med jämförelsemateral.
Hertha / Sylvia Bjon
Hertha Berlins hemmamatch i söndags sågs av 80 000 åskådare på Berlins Olympiastadion.
80 000, på en match i 2. Bundesliga. Också de Bundesligamatcher jag sett tidigare har samlat 50 000 – 75 000 åskådare. Folk kom i fullastade lokaltåg och åkte därifrån likadant. S-bahn satt in extra vagnar. Allt förlöpte fint. Horder av unga män och kvinnor, också familjer, skockades på samma ställe och många drack öl redan i tåget. Ändå var det inte klassat som ett problem vare sig i förväg eller i efterhand. Utanför Olympiastadion delades drinkbiljetter ut. Öl såldes i jättelika litersstop, bland annat. Stopet får man naturligtvis ta med sig in på läktaren – något som varje gång förvirrar en finländare som är van vid att förbudets guldskimrande prismor ska dansa kring de nästan mytologiskt vaktomgärdade maltdryckerna.
Hertha vann. Återgången till Bundesliga var i och för sig redan säkrad, men mästerskapet firades efter matchen kring stadion med konsert, korv och öl. Inne i stan vajade blåvita flaggor ur fönster, sjungande skaror hördes eka längs gatorna och i en park i Mitte var det några killar som smällde rökbomber på en sandplan. Ingen verkade reagera. Men så hände heller inget. Inga slagsmål, ingen som kröp omkring. Vad skulle hända? Nä just det. Det var en matchdag, den sista i raden av många. Att omslagen på lokaltidningarna pryddes av blåvita spelare var också kännetecknande för en matchdag. Det var alltså en helt vanlig karnevaldag.
Lejonen / Lehtikuva
Det är där vi har vacuum. Vi har ingen normaliserad, pågående karnevalanda.
Vi har Valborg en gång om året (också uppdelad av tyckare i svin/fin), vi har hockeyfest vart sextonde år, Lordi vann för fem år sen, men sen då? Inget. Det närmaste jag kommit var en kväll i våras under kvartserien HIFK-Jokerit i hockeyligan, då vi gick med klubbhalsdukar på gatan och såg en man som stod och viftade inne i en frisörslokal. Frisören höjde sin halsduk på andra sidan glaset och så stod vi där och vinkade en sekund. Det var enda gången. Aj nej, för ett par somrar sen hade HJK en reklambil som körde runt i stan och spelade Vexi Salmi-trallen taas kansa täyttää kentän katsomon, en härlig låt som brukar spelas för halvtom läktare. I första division vänds hoppet i stan till HIFK som brukar dra full läktare vid Braheplan, även om den läktaren är ganska liten.
Någon glad nationaldag har vi inte heller, självständighetsdagen präglas av ett allmänt trippande på tå kring den glädje man skulle vilja ge uttryck för. Den 6 december tänder vi ljus och tystnar, och det är en fin tradition, men den förstärker våra bipolära tendenser.
Denna bipolära nationalism får slutligen drag av osundhet också då den inte är osund. När 100 000 finländare samlas med blåvita flaggor på Salutorget blir vi plötsligt osäkra, trots att vi vet att den stora majoriteten där är helt vanliga glada firare. Vi frågar oss: ”Hjälp, är det här bra eller dåligt? Hur ska detta sluta?” Vem skulle till exempel stämpla dagens norska nationaldag, 17 mai, som oroväckande? Nä, 17 mai har en image som trevlig och uppåt. För den är inte präglad av ett alltför hårt tryck som måste pysa ut.
Det tryck, det vacuum som belastade festen på Salutorget i går var alltför stort.
Vi måste ha fler helt vanliga karnevaler. Vifta med flaggor året runt, fira, samlas på evenemang. Vänja oss vid att en folkmassa på 80 000 pers inte är en pärs i andra huvudstäder.
Man sätter bara in fler tåg.
.
Varning för piedestalen
Publicerad: 08/03 23:37Kvinnor är väl mer än mottagare av blomsterkvastar, konstaterade en kollega i dag på kvinnodagen. Och det är sant, kvinnodagen ska påminna om bland annat det. Men blommor är väl inte fel? Det är säkert fler än en som blir osäker: Blomma eller inte blomma, och får man höja kvinnor till skyarna utan att det blir fel?
Här är en tumregel.
Beröm eller blommor är ok – piedestalen är inte ok. Jag talar om den lömska, bildliga piedestalen man sätter kvinnor på för att oskadliggöra dem. Själv vill jag absolut inte sättas på piedestal. Har ni någonsin försökt röra er till höger eller vänster då ni sitter uppe på en piedestal? Nä, det går inte. När man väl är satt på den sitter man där. Som ett fängelse, bara att högre upp.
Det borde vara lätt att upptäcka piedestalen. Så här brukar den ofta se ut: ”Du är underbar som sköter allt, det skulle inte bli till nånting om jag gjorde det!” (Med andra ord: fortsätt med det du bara, så slipper jag).
Men är det så lätt?
Sanningen om Ikeas framgång
Publicerad: 11/01 14:28Jag diskuterade häromdagen fenomenet inredningsprojiceringar med några väninnor. På ytan handlade det om någonting annat – avställningsytor och förvaringsutrymmen – men vi nuddade vid det där som händer ibland då man handlar något till hemmet. Projiceringen. Man ser en möbel eller ett föremål och fram flimrar en föreställning av hur ens beteende ska förändras då man ändrar nåt därhemma.
En barnmöbel: man ser hur härliga rosenkindade barn sitter på eller vid den eller ställer undan sina leksaker i den (hah!).
En vuxenmöbel: man ser hur man ställer undan sina saker i den (hah!).
Marknadsföringen av inredning och delvis också innehållet i inredningstidningar lever långt på förändringsföreställningen. Skulle man bara införskaffa lösöre med sitt verkliga, nuvarande beteendemönster i minnet skulle försäljningsframgångarna utebli. Den osynliga kartan över hur man rör sig i hemmet och vilka avställningsytor som behövs är egentligen väldigt orubblig. Det finns också avställningsytor som ingen talar om och som inte visas i inredningstidningarna. Som var den rena tvätten mellanlandar då den ännu inte är hopvikt och på väg in i skåpet.
Det här borgar för alla inredningsaffärers framgång men det finns en alldeles särskild mytologi kring Ikeasuccén som bolaget gärna eldar under ytterligare. Det handlar inte längre så mycket om omonterade möbler, låga priser och effektiva lager. Det har många andra. I den officiella sagan om Ikea ingår dessutom det så kallade förvaringsundret, eller undret i trånga utrymmen. Klart att det är tacksamt då man bor i en enrummare på 18 kvadrat, det har jag själv gjort förr. Men där tar myten slut. För att försäljningen ska nå också alla andra hushåll har vi alldeles själva lånat ut våra hjärnors fantastiska sinne för fantasi.
Jag skulle gärna höra om den där andra framgångsberättelsen, den som skett inne i hjärnan och beteendet. Om konsumenten som efter sitt Ikeabesök fick tidningshögen att försvinna, hittade den perfekta lådnischen för ångkastrullen och började ta ett helt nytt varv i köket för att verkligen lägga den dit efter varje användning, och som började sätta sig i ett helt nytt hörn av hemmet för att läsa de glossiga tidningarna i den förhoppningsfullt framställda korgen.
Hah!
