Inlägg taggade med ‘Bloggar’
Kom kom till mitt iscensatta liv
Publicerad: 17/10 10:00En del har kanske hunnit läsa Peppe Öhmans bok Livet & Barnet eller åtminstone Eva Kuhlefeldts intressanta recension. Det var det sista stycket i recensionen som började snurra i mitt huvud:
”Öhman tar inte upp frågan om vad livet på blogg och i bok innebär vad gäller konstruktionen av det egna jaget.
En diskussion om autenticitet och själviscensättning hade varit intressant att ta del av.”
Nu handlar det här inlägget inte om boken (som jag för övrigt nog uppfattade som ärlig), utan om mitt eget svar på det där stycket, om personlighet och iscensättning av människoliv online i allmänhet.
De som aktivt läser bloggar har säkert snubblat över många funderingar kring konstruktionen av jaget. Konstruktion är det ju, och jag tror att bloggare i allmänhet inte försöker låtsas om något annat. Men det tycks finnas en förväntan på bloggare som är utöver förväntan på andra människors tendens att konstruera sig själva. Alltså läsare som tänker ”hej, du bloggar ju, så varför skriver du inte allt, fejkare?” Bloggvärlden ger kanske sken av att människor fungerar annorlunda än förr. Sociala nätverk kritiseras för att inte vara speciellt ärliga. Men vad har vi förväntat oss? Ärlighet är inte detsamma som att berätta allt. Ett sådant krav skulle tömma världen på ärlighet. Ärlighet innebär väl främst att man inte ljugit. På en autenticitets-skala ligger enbart ärlighet alltså inte speciellt högt, och är inte detsamma som den autenticitet Kuhlefeldt nämner.
Men autenticitet kan inte heller betyda att inget är iscensatt. Människor har sysslat med att iscensätta sig själva också före bloggarnas tidevarv i ungefär samma grad. En autentisk dokumentation av människor innehåller alltså också människornas iscensättning av sig själva i olika sammanhang.
Ibland, på fredagseftermiddagar, varvas statusuppdateringarna i min Facebook-feed med frustrerade röster som protesterar mot ”fredagsmys”. Fredagsmys är Facebookmotsvarigheten till att snabbt och effektivt signalera åt sina bekanta samma innebörd som svaret på frågan ”hur mår du?”. Det är fråga om samma grad av ärlighet som ”bra, tack, själv då”. Jag tycker det är helt okej! Skillnaden är att förväntningarna på både ärlighet och autenticitet blivit blottlagda på Facebook och i bloggvärlden. Det har uppstått en våg av besvikelse. När man är mysig online ser det iscensatt ut. När man svarar ”bra, tack” i verkligheten accepteras det. Och varför inte, vi har ju vant oss vid vilken grad av ärlighet som gäller i olika sammanhang. Man behöver inte reparera det som inte är trasigt.
Vänner av romaner, som jag, anser ofta att den allra största autenticiteten uppnås i romanform. Med romanfigurer kan man både acceptera deras mänskliga iscensättningar och röja dem, samtidigt.
Personligen hoppas jag att det ska förbli så. Jag vill naturligtvis fortsätta läsa självbiografiska böcker, bloggar och texter och utgå från att de är ärliga och dokumenterande, fast inte nödvändigtvis uttömmande.
Men jag vill också att romanerna och pjäserna ska fortsätta vara de mest autentiska verken – de som befriar oss alla från att vara uttömmande, så vi slipper vända oss ut och in om hela vårt mående för kreti och pleti när vi möts i hissen. Vad säger ni?
Fotnot: Både Peppe Öhman och jag kommer att prata vidare om bloggar i Hbl-hörnan på bokmässan söndagen den 30 oktober kl. 13.30. Kom kom.
Sminkblogg part I – The Phantom Menace
Publicerad: 05/01 14:41Det blev en storm i vattenglaset om bloggande här nyligen och nu måste jag bara få ösa på lite.
Sminkbloggar.
Vilken fin medborgaraktivism – i bästa fall. Det finns sämsta fall också men de är lätta att känna igen, jag återkommer till det nedan.
Kosmetik fyller en och en halv våning på Stockmann, en hel hylla i alla dagligvaruaffärer. Vi har det på huden, vi sköljer av det på kvällen och det rinner ner i avloppen och överallt.
Vem ska bevaka detta? Är det nån som gör det?
Det behövs allvarligt talat en sminkbevakning – just nu är detta en enorm industri som löper fri, inte minst för att alla skriverier om smink anses, återigen, som ”strunt”.
Så här var det alltså: Jag letade häromdagen efter ett gammalt nummer av tidningen Tulva, som haft en artikel om kosmetik. Vi vet vilken drömindustri det är fråga om, och Tulva hade närmat sig krämburkarnas värld genom att låta en kemist berätta vad innehållsförteckningen egentligen är. Ni kan säkert gissa svaret – hudkrämerna innehåller vissa fuktande ämnen, så finns det ämnen som påverkar konsistens och doft och optiska effekter, ja och så finns det en hel del bluff och båg.
Jag hittade inte det där numret av Tulva men i själva verket var en del av mig lite irriterad på angreppsssättet. Jag tycker ju inte att det är något fel på lockelsen i skönhetsartiklars konsistens, färg eller doft. Det är fråga om njutning, en rätt oskyldig sådan jämfört med mycket annat. Jag tycker inte heller att man direkt ska avfärda korttida effekter eller optiska effekter som ljusreflekterande partiklar – de flesta ser med ögonen så skitsamma om effekten är optisk.
Här kommer sminkbloggarna in. Det finns massor med skräp och textreklam men nu talar jag om den samlade mängden konsumentupplysning. Det var någon produkt som jag googlade nyligen för att undvika ett eventuellt felköp, och en hisnande matta av recensioner, kommentarer och så kallade ”swatchar” bredde ut sig. En swatch är sminkbloggspråk för ett färgprov som någon dragit med t.ex. ett läppstift på sin hand eller sin hy för att visa hur det ser ut. Lägg då till att det finns sminkbloggare i alla möjliga hudfärger från mjölk till espresso (till höger ett exempel från bloggaren The Fancy Face.) Det är service, inte minst för alla som är trötta på att se annonser med bara vithyade modeller.
Men varför darrar då inte skönhetsindustrin? Jo – för att de är med. Jösses som de är med. De skickar ut prover till bloggare och dessutom startar de sina egna bloggar.
Men frukta inte! Det lättaste sättet att avslöja en bluffblogg är att:
1) se på nätadressen. Verkar den misstänkt som en ensaksadress, i stil med best-eye-cream.com, är det någon tillverkare som lanserat den för att lägga ut en bloggatrapp. 2) se hur många produkter som är testade och av dem, dvs finns en riktig person med namn som bloggare, 3) kolla blogghistoriken. Består den bara två-tre inlägg är det en reklamblogg. De här tipsen gäller för alla andra bluff- och reklambloggar inom andra industrier också.
Ändå vågar jag hävda att det finns en konsumentupplysning online. För dem som orkar bläddra och leta lite, för dem som känner igen seriösa bloggare. Även om många av dem också får varuprover skickade åt sig betyder det inte att de hyllar allt. De som bloggat en längre tid vågar nog såga det som är dåligt, till exempel Musings of a Muse. Dessutom finns det många sajter med samlade recensioner. Amazon säljer allt mellan himmel och jord, är det uttryckligen kosmetik man är ute efter finns både ingredienser och tiotals användares kommentarer på sajter som Sephora och Makeupalley.
Sen finns de smarta bloggarna.
Här är två bra ställen att starta på: Bloggen Finslipad handlar om allt kring ”drömfabriken” – en ingrediensguide till exempel. Dessutom finns här ett intressant inlägg om naturkosmetik. Vad är det egentligen? Ofta ett säljargument och inte så mycket mer. Allt det som kallas naturkosmetik (och det blir allt mer som kallas så!)är inte automatiskt ekologiskt, inte nödvändigtvis naturligare än något annat, och hur bra det är på huden är individuellt.
The Beuty Brains är en annan bra blogg där kemister svarar på ens frågor.
Och pris för bästa bloggnamn går till Beauty and the Bullshit. Sådär. Våga vada genom krämerna och kräva information.
Läs denna
Publicerad: 19/12 15:36Om ni ska läsa bara en sak i dag, läs författaren Jonas Hassen Khemiris text Jag ringer mina bröder i DN.
Mysigt blogginlägg om mysiga blogginlägg
Publicerad: 15/12 16:33Oj oj, det pågår ett läckert metabloggande om bloggande just nu – läs ordväxlingen mellan bland andra redaktörerna Magnus Silfvenius Öhman och Sebastian Bergholm. Debatten började med Bergholms blogginlägg om ”den förhatliga bloggande ungdomen”.
Jag kan inte låta bli att sätta sleven i soppan. Jag tänker inte orda om själva bloggandet, jag bloggar ju själv. Men jag vill slänga in en synvinkel på ordet ”mys” i det så kallande mysbloggandet. Många bloggar handlar ju om till exempel mat eller familj. De nämnda debattörerna har redan konstaterat att det inte är något fel på det i sig, men jag tänker ändå skriva några rader till.
Jag skrev i dagarna en kolumn för tidningen Journalisten där jag refererade en paneldebatt om damtidningar. Under debattens gång kom det fram att damtidningars innehåll ofta klassas som strunt. Till det sa författaren Sofi Oksanen att hon inte kan begripa varför sådant som berör vardagen, som mat, boende och barnuppfostran, klassas som strunt. Enligt Oksanen borde sådant som är mer överflödigt snarare klassas som strunt. Som fondhandel, hobbyfiske och sportbilar. Eller varför inte allt detta fritidsfilosoferande som också jag ägnar mig åt, vill jag tillägga.
Oksanen frågade sig: Vem har egentligen rätt att inte vara intresserad av det som berör vardagen?
Ord som lifestyle har många gånger förpassats till struntkategorin. Till livsstil hör hushållens dagliga val, konsumtion, barnskötsel, matlagning, sociala koder, och ett utbyte av erfarenheter om allt detta.
Visst, man kan ifrågasätta varför just de här ämnena blir könskategoriserade i och med förekomsten av den genre som, egentligen felaktigt, kallas damtidningar. För jag frågar mig som Oksanen: Vem anser sig ha rätt att inte vara intresserad av detta? Och vem ska i så fall vara det?
