Här är något jag ser fram emot att läsa. Boken Utan från Söderströms.

Det är en antologi om barnlöshet och barnfrihet, frivillig och ofrivillig, adoption, väntan, fosterbarn och mer.

Här var det kanske några som tänkte: Det här gäller inte mig. Men det är just det det gör. De som ser sig som mest avlägsna från bokens tema är just de som det angår, för de är inbäddade i det som Monika Fagerholm kallar ”familjismen”. Mamma, pappa, barn. Bubblan som man inte tänker utanför.

Jag skulle våga påstå att jag och alla mina jämnåriga … ja, alla andra också för den delen, måste fatta hur olika människor är. Alla drabbas inte av babyfeber. Och de som får barn får det på olika sätt, efter mer eller mindre väntan. En del kanske ville ha barn men upptäcker att livet för en andra vägar. En del vill tala vitt och brett om sina barn, sin barnlöshet eller barnfrihet, andra vill inte.

Och också de som har barn har säkert varit med om livmodersgloendet: När man inte har barn förekommer det ofta, när man har fått ett barn förekommer det alltid. För då ska det ju komma en tvåa, inte sant … Men sen ska det inte komma fler, för väntar man en trea kan det ju hända att folk blir osäkra på om de ska gratulera eller inte (ja, det är sant, jag har källor i min underbara väninnekrets). Två barn ska man ha, för han man ett har man misslyckats med  att producera den berömda tvåan, och har man tre eller gubevars fyra är man typ på smällen precis hela tiden tycker folk. Om jag överdriver? Inte så mycket faktiskt, det är otroligt hur lätt man tänker inrutat.

Tänk er att bemöta de rutorna då man väntar på adoption, till exempel.

En av dem som skrivit i boken är min vän och kollega Sanna Karlsson som jag har mycket att tacka för att jag blivit klokare. Nåja, så klok är jag inte, men åtminstone har jag funderat en del och kommit fram till några saker:

•• Det går inte att undvika att ibland ”säga fel”. Jag kan alltså lugna dem som undrar om man i fortsättningen inte får ställa några frågor alls om barnskaffande eller prata familj. Det är nämligen så olika. Det som en tycker är närgånget tycker en annan att inte är det, det som en tycker är klumpigt sagt bekommer inte en annan. Det leder ingenvart att försöka undvika precis alla formuleringar. Pratas ska det ju. Det räcker med att vara lyhörd för det som andra sedan säger, ta in det, fatta, och lära sig.

•• Det finns faktiskt massor av samtalsämnen här i världen! En del ”familjister” på 30+ verkar inte förstå det. Världen är en skön och komplicerad plats med tusen saker att tala om. Det kan inte vara möjligt att bebisar är det enda man hittar på.

•• Både män och kvinnor är  i lika hög grad föräldrar eller inte föräldrar, och lika intresserade eller ointresserade av barn eller andra saker i livet.

Och apropå frågor om buken: Det har hänt ibland att nån frågat om jag är på smällen, och själv uppskattar jag faktiskt direkta frågor mer än tysta blickar. Kanske inte andra gör det, men jag tycker det vore värre om det bara gick rykten då min mage pöser efter en stor pizza. Fråga hellre då om det är smått eller pizza, tycker jag, så får jag svara pizza direkt. Men på den punkten vet jag att många är av helt annan åsikt och tycker det är fel att fråga, framförallt de som kanske väntar första barnet. Så det är inte lätt! Men vi vinglar vidare på vår vandring, lite mer vidsynta för varje vingling.

P.S. Under mars månad kan man chatta med bokens redaktör Mikaela Sonck på forumet mammapappa.com.