Får man vara nationalist? Ordet har definitivt sugits in i en betydelse som är mest negativ. En farlig nationalist är en person som, åtminstone i hemlighet, anser att ett folk eller land är bättre än en annat. Att den här kopplingen till ordet är stark just nu är inte så konstigt. Den allmänna debatten har blivit mer och mer reaktiv. Då det inte finns en konstruktiv diskussion om det nationella, i den mån det gäller hur en gemenskap ska fungera och vad som är betecknande för den, tar den reaktiva nationalismen mer spelrum. Och den har exkluderande konnotationer.

Därför är det intressant att läsa Ivar Arpi, som skriver i Axess om den goda nationalismen. En god nationalism behövs för att framkalla solidaritet i en gemenskap, och då är det också mycket lättare för andra att integreras, komma in i gemenskapen och greppa den, argumenterar han. Ivar Arpi börjar med att teckna upp paradoxen i Norge. I samband med massmördaren Breiviks manifest väckte nationalismen skräck och avsky. Men i samband med statsminister Jens Stoltenbergs brandtal om vad Norge är och betyder väcktes en positiv nationalism, en känsla av samhörighet. Hur kan det bli så olika?

Arpi för också fram bland annat USA som exempel. Smältdegeln USA, där människor från hela världen bor och blir nya medborgare, har lyckats marknadsföra en USA-bild som de nya och kommande medborgarna gärna vill vara en del av. Därmed inte sagt att det förekommer tvivelaktiga nationalistiska drag i USA också, men av historiska skäl har det aldrig varit fråga om att inte vem som helst skulle kunna bli amerikan oberoende av etnicitet. Arpi argumenterar alltså för att en sådan nationalism, som inte säger ”vi är bättre”, utan mer typ ”det här är vad vi trivs med” är till stor hjälp för att föda fram en gemenskap, förenkla integration av invandrare och skapa samhörighet och en kraft som förhindrar marginalisering.

Men vad ska den här nationalismen bestå av? Jag kunde inte låta bli att försöka klura ut vad till exempel Finland skulle vara i en sådan beskrivning. Och om den Finlandsbild som föds fram då skulle motsvara verkligheten över huvud taget. Ta några traditionella påståenden om Finland. Välfärdssamhället, till exempel – vi vill ta hand om varandra. Är det sant? Omhändertagande utmynnar också alltför ofta i exkludering. Vilka ska tas om hand, vilka ska inte? Bockfötter och horn tycks klappra i bakgrunden varje gång man för det på tal.
Miljövård och den rena naturen är en annan klassiker. Finlands rena natur har ett rykte om sig, och länge ryktet lever fungerar det som marknadsföring även om det inte håller på personnivå. På det sättet kan hållbarheten i vår Finlandsbild jämföras med att stå i sitt hus och titta ut genom fönstret – håller grannarna sina fasader snygga är utsikten bra, och då glömmer man hur den egna ser ut. Åker man ut i skärgården vill man helst att ingen annan ska smutsa ner, för då ser utsikten bäst ut från den egna bränslestinna muskelbåten. Så länge alla andra är duktiga kan man själv fuska, så är det  tyvärr. Men vid en viss smärtpunkt naggas gemenskapen i kanten och de andra orkar inte längre hålla upp taket. Kanske kan just den goda nationalismen hålla smärtpunkten på avstånd.

Man stöter alltså snabbt på lögn och självbedrägeri hur man än målar upp den nationella gemenskapens grundpelare. Men spelar det någon roll? Inte är bilden av USA eller något annat land alltid sann heller då man skrapar på ytan, men en manifestation av bilden kan ha en viss självuppfyllande effekt. Skulle vi inte tuta ut att finländarna så himla miljövänliga och samhället så omhändertagande skulle kanske realiteterna vara ännu sämre. Det bjuder på något att leva upp till.

Frågan är bara om det går att återerövra ordet nationalism för konstruktiva ändamål och hålla det borta från destruktiva.

Det skulle kräva att man slutar använda det som slagträ, för någon, mot någon annan. Det skulle också kräva att alla ser sig ordentligt i spegeln och erkänner sitt eget självbedrägeri och sina egna tillkortakommanden i relation till målet, ”det här är vad vi trivs med”. Det är nog svårare än man tror.