Kan man festa rätt eller festa fel?

Av diskussionen efter den stora hockeyfesten att döma är festande och karneval inte riktigt normaliserat. Det talas om en vi-anda men den förtas av en tydlig splittring mellan dem som himlar med ögonen och verkligen inte var på Salutorget och hugaliga och så vidare, och dem som definitivt var där för att skaffa sig ett minne för livet.

Jag tycker det är helt klart att den här karnevalen behövdes. Däremot har den blivit belastad av ett allmän festvacuum som höjde trycket på hockeyfesten till bristningsgränsen.

I söndags befann jag mig i Berlin. Jag hade rustat mig till tänderna i blåvitt, dels för att se då Hertha BSC spelade sin sista omgång i 2. Bundesliga och firade det i karnevalyra, dels för att se hockeyfinalen mellan Finland och Sverige  senare på kvällen.

Jag fick rikligt med jämförelsemateral.

Hertha / Sylvia Bjon

Hertha Berlins hemmamatch i söndags sågs av 80 000 åskådare på Berlins Olympiastadion.

80 000, på en match i 2. Bundesliga. Också de Bundesligamatcher jag sett tidigare har samlat 50 000 – 75 000 åskådare. Folk kom i fullastade lokaltåg och åkte därifrån likadant. S-bahn satt in extra vagnar. Allt förlöpte fint. Horder av unga män och kvinnor, också familjer, skockades på samma ställe och många drack öl redan i tåget. Ändå var det inte klassat som ett problem vare sig i förväg eller i efterhand. Utanför Olympiastadion delades drinkbiljetter ut. Öl såldes i jättelika litersstop, bland annat. Stopet får man naturligtvis ta med sig in på läktaren – något som varje gång förvirrar en finländare som är van vid att förbudets guldskimrande prismor ska dansa kring de nästan mytologiskt vaktomgärdade maltdryckerna.

Hertha vann. Återgången till Bundesliga var i och för sig redan säkrad, men mästerskapet firades efter matchen kring stadion med konsert, korv och öl. Inne i stan vajade blåvita flaggor ur fönster, sjungande skaror hördes eka längs gatorna och i en park i Mitte var det några killar som smällde rökbomber på en sandplan. Ingen verkade reagera. Men så hände heller inget. Inga slagsmål, ingen som kröp omkring. Vad skulle hända? Nä just det. Det var en matchdag, den sista i raden av många. Att omslagen på lokaltidningarna pryddes av blåvita spelare var också kännetecknande för en matchdag. Det var alltså en helt vanlig karnevaldag.

Lejonen / Lehtikuva

Det är där vi har vacuum. Vi har ingen normaliserad, pågående  karnevalanda.

Vi har Valborg en gång om året (också uppdelad av tyckare i svin/fin), vi har hockeyfest vart sextonde år, Lordi vann för fem år sen, men sen då? Inget. Det närmaste jag kommit var en kväll i våras under kvartserien HIFK-Jokerit i hockeyligan, då vi gick med klubbhalsdukar på gatan och såg en man som stod och viftade inne i en frisörslokal. Frisören höjde sin halsduk på andra sidan glaset och så stod vi där och vinkade en sekund. Det var enda gången. Aj nej, för ett par somrar sen hade HJK en reklambil som körde runt i stan och spelade Vexi Salmi-trallen taas kansa täyttää kentän katsomon, en härlig låt som brukar spelas för halvtom läktare. I första division vänds hoppet i stan till HIFK som  brukar dra full läktare vid Braheplan, även om den läktaren är ganska liten.

Någon glad nationaldag har vi inte heller, självständighetsdagen präglas av ett allmänt trippande på tå kring den glädje man skulle vilja ge uttryck för. Den 6 december tänder vi ljus och tystnar, och det är en fin tradition, men den förstärker våra bipolära tendenser.

Denna bipolära nationalism får slutligen drag av osundhet också då den inte är osund. När 100 000 finländare samlas med blåvita flaggor på Salutorget blir vi plötsligt osäkra, trots att vi vet att den stora majoriteten där är helt vanliga glada firare. Vi frågar oss: ”Hjälp, är det här bra eller dåligt? Hur ska detta sluta?” Vem skulle till exempel stämpla dagens norska nationaldag, 17 mai, som oroväckande? Nä, 17 mai har en image som trevlig och uppåt. För den är inte präglad av ett alltför hårt tryck som måste pysa ut.

Det tryck, det vacuum som belastade festen på Salutorget i går var alltför stort.

Vi måste ha fler helt vanliga karnevaler. Vifta med flaggor året runt, fira, samlas på evenemang. Vänja oss vid att en folkmassa på 80 000 pers inte är en pärs i andra huvudstäder.

Man sätter bara in fler tåg.

.