Inlägg taggade med ‘konsumtion’

Vad är lyx?

Publicerad: 28/09 10:13

Det är enkelt att måla in sig i ett hörn om man talar konsumtion när ekonomin är knackig. Konsumtion påverkar, men det är inte en jämlik påverkan. En del kan påverka mer än andra. För att rösta med plånboken krävs att det finns något i den. Det är orättvist från början och gör det knepigt att ta upp.

Jag tar risken i alla fall. Häromveckan talade jag med en serviceföretagare som tänker lägga lapp på luckan. Hennes kunder sinar. Många har börjat sålla bland sina utgifter och väljer bort service. Företagaren har blivit erbjuden ett lönearbete och väljer det istället för att försäkra sitt levebröd. Det kan man inte klandra henne för. Och hon kan inte klandra dem som sållar bland sina utgifter.

Det fick mig ändå att fundera igen på hur man ska sålla. Vad är överflödigt? Vad är lyx? Jag har tangerat ämnet tidigare, frågan om att köpa tjänster. Städning, cykelreparation, sömmerska, mattvätt, frissa, manikyr, massör, barnvakt. Alla de här är säkert sådana som upplevs som lyx och gallras bort direkt om inkomsterna minskar.

Med adress till alla dem som ändå har en inkomst vill jag dra en lans för att gallra annorlunda. En köpt tjänst har en väldigt sysselsättande effekt. Sitter man en timme hos frissan och får håret klippt har man sysselsatt en medborgare i en timme, helt på egen hand. Det är mer än man kan säga om prylhandeln.

Visst, man kan ibland få tre billiga blusar för priset av en ryggmassage. Men vilket av de här alternativen är egentligen lyx? Ekologiskt och medmänskligt sett?

Läser igenom Noora Schinglers Lingon & Läppstift och Katarina Johanssons Badskumt – gifterna som gör dig ren, fräsch och snygg. Recension följer lite senare, men har nu hunnit igenom den första och är lättad över åtminstone en sak: Att Schingler inte får en att känna sig misslyckad om man inte klarar av att förändra  sin konsumtion till hundra procent.

Det som tidigare har gjort mig nedslagen har varit alla präktighetsministrar som tycker att det är dubbelmoral att göra bara några ekogärningar om man misslyckas på andra punkter, eller tycker det är skenheligt att trendnissar bunkrar upp med ekokosmetik då man inte borde köpa nånting alls. Jag vill bara höra att det är okej om man gör det lilla man kan. Låt oss deltidshippies vara ifred med våra misslyckanden! För övrigt anser jag att de som är präktiga på riktigt inte borde känna något större behov av att mässa om det. Man är ju präktig för miljöns skull, inte för att visa upp det åt andra.

Grönsak 2.0

Publicerad: 31/01 19:30

Det tycks finnas en ny produkt i mataffären – avocado som är ”färdig att ätas”. Färdig att ätas! Bara sådär! Dessutom är avocadona förpackade två och två, på en liten bricka av styvt plast med en grop för var avocado och så ännu ett plasthölje  runtomkring.

När homo sapiens nyhjälplös inte längre behöver kunna det enkla handgrepp som krävs för att fastställa den naturliga avocadons ätbarhet kan Avocado 2.0 kläs i prassliga och glimmande paket. Som en liten bit av Ameeeerika.

Det framgick inte vilken fabrik som tillverkat produkten och om det föreligger patent.

Aftonbladets Katrine Kielos skriver tänkvärt om världen där tågen inte går.

Hon hänvisar till historikern Tony Judt som skrivit om järnvägarna i New York Review of Books: Från att ha varit symbolen för det industrialiserade samhället – och med sina stationshus det mest arkitektoniskt framträdande i en stads byggnadsmassa – har järnvägen blivit på dekis och stationshusen försvunnit bland bolagsskrapor och köpcentra. Varför blomstrar inte järnvägen med allt annat? För att järnvägen är gemensam, menar Kielos, och individuell konsumtion prioriteras högre idag.

Människor som aldrig förr haft så mycket pengar, sitter plötsligt på tåg som inte går. Järnvägen är underfinansierad. Och de kan inte köpa sig ur situationen. Inte ensamma.

Järnvägen är en väldigt symbolisk sak att börja resonemanget med, men låter inte det där bekant? Byt ut ordet järnväg mot nästan vad som helst annat.

Det blev en storm i vattenglaset om bloggande här nyligen och nu måste jag bara få ösa på lite.

Sminkbloggar.

Vilken fin medborgaraktivism – i bästa fall. Det finns sämsta fall också men de är lätta att känna igen, jag återkommer till det nedan.

Kosmetik fyller en och en halv våning på Stockmann, en hel hylla i alla dagligvaruaffärer. Vi har det på huden, vi sköljer av det på kvällen och det rinner ner i avloppen och överallt.

Vem ska bevaka detta? Är det nån som gör det?

Det behövs allvarligt talat en sminkbevakning – just nu är detta en enorm industri som löper fri, inte minst för att alla skriverier om smink anses, återigen, som ”strunt”.

Så här var det alltså: Jag letade häromdagen efter ett gammalt nummer av tidningen Tulva, som haft en artikel om kosmetik. Vi vet vilken drömindustri det är fråga om, och Tulva hade närmat sig krämburkarnas värld genom att låta en kemist berätta vad innehållsförteckningen egentligen är. Ni kan säkert gissa svaret – hudkrämerna innehåller vissa fuktande ämnen, så finns det ämnen som påverkar konsistens och doft och optiska effekter, ja och så finns det en hel del bluff och båg.

Jag hittade inte det där numret av Tulva men i själva verket var en del av mig lite irriterad på angreppsssättet. Jag tycker ju inte att det är något fel på lockelsen i skönhetsartiklars konsistens, färg eller doft. Det är fråga om njutning, en rätt oskyldig sådan jämfört med mycket annat. Jag tycker inte heller att man direkt ska avfärda korttida effekter eller optiska effekter som ljusreflekterande partiklar – de flesta ser med ögonen så skitsamma om effekten är optisk.

Här kommer sminkbloggarna in. Det finns massor med skräp och textreklam men nu talar jag om den samlade mängden konsumentupplysning. Det var någon produkt som jag googlade nyligen för att undvika ett eventuellt felköp, och en hisnande matta av recensioner, kommentarer och så kallade ”swatchar” bredde ut sig. En swatch är sminkbloggspråk för ett färgprov som någon dragit med t.ex. ett läppstift på sin hand eller sin hy för att visa hur det ser ut. Lägg då till att det finns sminkbloggare i alla möjliga hudfärger från mjölk till espresso (till höger ett exempel från bloggaren The Fancy Face.) Det är service, inte minst för alla som är trötta på att se annonser med bara vithyade modeller.


Men varför darrar då inte skönhetsindustrin? Jo – för att de är med. Jösses som de är med. De skickar ut prover till bloggare och dessutom startar de sina egna bloggar.

Men frukta inte! Det lättaste sättet att avslöja en bluffblogg är att:

1) se på nätadressen. Verkar den misstänkt som en ensaksadress, i stil med best-eye-cream.com, är det någon tillverkare som lanserat den för att lägga ut en bloggatrapp. 2) se hur många produkter som är testade och av dem, dvs finns en riktig person med namn som bloggare,  3) kolla blogghistoriken. Består den bara två-tre inlägg är det en reklamblogg. De här tipsen gäller för alla andra bluff- och reklambloggar inom andra industrier också.

Ändå vågar jag hävda att det finns en konsumentupplysning online. För dem som orkar bläddra och leta lite, för dem som känner igen seriösa bloggare. Även om många av dem också får varuprover skickade åt sig betyder det inte att de hyllar allt. De som bloggat en längre tid vågar nog såga det som är dåligt, till exempel Musings of a Muse. Dessutom finns det många sajter med samlade recensioner. Amazon säljer allt mellan himmel och jord, är det uttryckligen kosmetik man är ute efter finns både ingredienser och tiotals användares kommentarer på sajter som Sephora och Makeupalley.

Sen finns de smarta bloggarna.

Här är två bra ställen att starta på: Bloggen Finslipad handlar om allt kring ”drömfabriken” – en ingrediensguide till exempel. Dessutom finns här ett intressant inlägg om naturkosmetik. Vad är det egentligen? Ofta ett säljargument och inte så mycket mer. Allt det som kallas naturkosmetik (och det blir allt mer som kallas så!)är inte automatiskt ekologiskt, inte  nödvändigtvis naturligare än något annat, och hur bra det är på huden är individuellt.

The Beuty Brains är en annan bra blogg där kemister svarar på ens frågor.

Och pris för bästa bloggnamn går till Beauty and the Bullshit. Sådär. Våga vada genom krämerna och kräva information.

Zeitgeist

RSSZeitgeist

Sylvia Bjon bloggar om samhällstrender

  • Om bloggaren

    Sylvia Bjon (f. 1976) har varit reporter sedan 1997, producent för månadsbilagan Volt och ledarskribent på Hbl. För att kunna betrakta samtiden får man inte förakta någonting, framför allt inte det populära. Då är man inte lärd. Lärd är inte Sylvia heller men poletten kan trilla då och då. Sylvia är modig och feg, asocialt social, en nörd som gillar punk och fotboll, en blind betraktare. Mer individ än kön, mer människa än ålder, mer förälder än mamma, mer intresserad än intressant. Och saknar den föraktfulla genen.
  •  

    juni 2013
    m ti o to f l s
    « Maj    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930
  • Etiketter

  • Kategorier