När jag följer med Sannfinländarnas framfart – kopplat till påståenden om ett utbrett missnöje i samhället – är det så skönt att läsa kommentarer med perspektiv som detta av Jarkko Vesikansa på Suomen Kuvalehtis blogg.

Hur skulle Finland te sig för en person som förflyttat sig hit till vår tid från 1940-talet? Rikedomen och välfärden skulle vara frapperande. Mängden bilar, utbudet i mataffärerna, elektroniken och det bekväma boendet – allt skulle verka ofattbart. I gatubilden skulle tidsresenären reagera på all övervikt och alla hudfärger, och i dagstidningarna på det allmänna missnöjet.
Tankeleken kring att en medborgare från återuppbyggnadstiden skulle betrakta vår nutid ger perspektiv åt den negativism som tar sig uttryck i populism och ett förstorande av problemen.”

I veckan var jag på språkseminariet Ordens Magi i Stockholm där bland andra Henrik Berggren, som nyligen skrivit en bok om Olof Palme, debatterade politisk retorik.
”Vad skulle Palme ha sagt i dag?” frågade författaren Göran Hägg.
”Det behövs alltid en riktning i politiken. Annars ger man utrymme för ett vacuum, och i ett sådant föds otrevligheter. Palme kunde retoriskt uttrycka en riktning” sade Berggren.

Det där vet vi, i princip.
Också det där med missnöje.

Men vad gör man då det upplevda missnöjet är en följd av att alla vant sig vid att ha det så förbannat bra de senaste åren? Då det medelklassifierade Finland eller Sverige upplever en ekonomisk svacka, en törn, och riktningen går tillfälligt nedåt för att vi haft det så bra?

Populisternas framfart rider på ett missnöje som är en chimär. Det är det mest skandalösa.
Tack, Vesikansa, för perspektivet.